Juni månads poet är prosaist och en av deltagarna i vår skrivartävling. Gunilla Sternelius heter hon och hon har på ett träffande sätt fångat Södertäljes idrottssjäl med sin penna. Gunilla bor i Stockholm, men tillbringade delar av sin barndom i Södertälje. För några år sedan var hon en av vinnarna i en skrivartävling som Länstidningen presenterade.

Stisse

Det kan ha sina sidor att som flicka växa upp med tre storebröder. Referensramarna blir liksom grabbiga – vad nu det är. Det är väl olika från tid till tid, från kultur till kultur. Men det här var 60- och 70-talen. Vi bodde i ”ABC-staden” Vällingby i västra Stockholm.

Även om inte bröderna var macho i kubik, inte pappa heller för den delen, så blev det en hel del sport hemma hos oss. På den tiden var sport en manlig angelägenhet i mycket högre utsträckning än idag. Det var inte så mycket utövande av sport, direkt … eller, jo, pappa tog med oss ut på skidturer ibland, och om fiske räknas som sport så var det mycket sportande om somrarna.

Men annars är det sport på TV jag menar. Och i radio.

Min morfar, han kunde inte vänja sig vid TV-kommentatorerna, utan skruvade ner ljudet – ja, man skruvade ju verkligen ner ljudet då – och vankade framför TV:n med transistorradion vid örat. Mormor vred sina händer, för morfar blev så upphetsad av hockeyn att han fick känningar åt hjärtat.

Mormor och morfar hade en teak-TV med jalusidörr. Jag tyckte den var så fin.

Hemma hos oss, däremot, fick Lennart Hyland och Rolle Stoltz prata hur mycket de ville till hockeymatcherna. När det var VM tittade hela familjen. Det var så mysigt och tryggt att sitta där med mamma och pappa och brorsorna, kanske med något av marsvinen i knät, och höra de där bekanta namnen: Sura-Pelle, Tumba, Lill-Strimma, Uffe Sterner, Honken … och så Stisse.

Jag visste inte vad det var, men när jag såg Stisse komma åkande på isen så blev jag liksom svag. Han åkte så snyggt, och snabbt, som en vessla eller ödla. Inte sådär tungt och dundrande farligt som de längre och tyngre spelarna; Sven Tumba hörde väl till dem. Och så gillade jag Stisses mörka hår och markerade ögonbryn. Han såg snäll ut. Speciell. Ingen liknade honom.

Och namnet: Stisse. Som ett husdjurs. Han bjöd på att kallas för det, fast det var lite otufft och fånigt. Jag förstod att han var speciell även inombords.

Vi tillbringade somrarna på mormors och morfars sommarställe i Rönninge, och Södertälje var vår sommarstad. Även det hade med min Stisse-vurm att göra. Jag älskade våra somrar i Rönninge och utflykterna till Södertälje. Det gjorde även brorsorna, som liksom kanaliserade det genom att tidigt ta parti för Södertälje Sportklubb, SSK, i Elitserien. Och det var inte svårt: det var ett roligt lag att hålla på, ofta i eller nära toppen.

Jag blev osams med flera tjejer i min klass som höll på Brynäs och påstod att det lagets spelare var gulligast. Löjligt! Ingen kunde bräcka Stisse. En gång knuffade jag min kompis Annika när hon retade mig för Stisse. Jag ville inte se åt henne, å vad dum hon var!

En av brorsorna hjälpte mig att ta reda på adressen till Södertälje Sportklubb och jag skrev dit och frågade om jag kunde få Stisses autograf. Det dröjde ganska länge men en glädjedag kom ett kuvert med SSK:s vackra blågula vapensköld på med posten. Och inuti: ett foto av Stisse fångad i en snygg inbromsning så snön yr. Med hans autograf.

Lycka. Jag strök fingrarna över kortet och de bokstäver som han hade skrivit, följde hans handrörelser. Tack, Stisse.

Kortet finns kvar, och jag far förbi det ibland, när jag flyttar eller sorterar papper och minnen. Aldrig att jag gör mig av med det.

2002 såg jag i en kort artikel på sportsidorna i min dagstidning att Stisse hade lämnat jordelivet. Den dagen var grå och lång.

Stig-Göran Johansson hette han egentligen, min enda sportidol i livet. Som gjorde en liten flicka så glad med sitt autografkort. Det tror jag att han visste.

Gunilla Sternelius

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.