När tjejerna får vara normen på scenen

TEATER: Livet, bitch?. Av Grete Havnesköld och Johanna Thor. Med Cecilia El-Matni, Manosh Milkonian, Iman Keise, Linnea Tengroth, Johanna Thor, Yelda Hadodo och Grete Havnesköld. Ljus: Figge Holmberg. Ljusteknik: Tomas Larsén. Ljud: Susanne Martinsson/Maria Stillberg. Scenbild: Jonas Holmberg

Kvinnliga kulturkonsumenter är vana att gå omvägen över den manliga erfarenheten för att få näring för själen. Det är Jeppar på berg, prinsar från Danmark och doktorer Glas som får gestalta de stora allmänmänskliga och existensiella frågorna på scenen och filmduken. Har vi tur kan prins Hamlet få gråta ut i Helena Bergströms gestalt, för att det ska bli lite lättare för oss att känna igen oss. Det är ju ändå kulturkoftor med bröst som bidrar till störst del med biljettintäkter till kultursinstitutionerna.

I Oktoberteaterns nya föreställning är det männens tur att behöva tänka till för att nå katharsis. Här är det tjejer och kvinnor som får synas och höras. Bara. Det är mödrar, döttrar och bitches för hela slanten. Och de ber inte om ursäkt, eller lindar in sitt budskap. För den som tycker att vi i Sverige lever i ett jämställt samhälle, kanske föreställningen är svår att ta till sig.  Men det handlar inte om käftsmällsfeminism, utan uppriktiga monologer hämtade ur tjejers och kvinnors upplevelser.

Oktoberteatern gillar att förhålla sig till den verklighet i vilken de verkar. Den nya föreställningen började med en serie workshops som hölls med gymnasietjejer i Hovsjö. Ambitionen var att skriva en pjäs som kunde berätta någonting om unga tjejers erfarenheter idag. Utgångspunkten har varit de medverkandes egna erfarenheter. Inte nödvändigtvis självupplevda, men sådant man sett och hört i sin närhet. Texterna bearbetades sedan av Johanna Thor och Grete Havnesköld och landade i den föreställning som torsdagen den 15 oktober hade premiär på Oktoberteatern.

De gör det inte lätt för sig. När Oktoberteaterns tre professionella skådespelerskor Johanna Thor, Grete Havnesköld och Yelda Hadodo slutligen ställer sig på scenen tillsammans med fyra unga amatörer har de valt att inte ta stöd av vare sig scenografi eller handling. Scenrummet är kalt och består av en klocka och en bänk. Ramhandlingen är förledande enkel. Sju kvinnor väntar på ett pendeltåg. Det är upplagt för ett Kvinnornas Decamerone.

Ärligt talat blir jag lite orolig när tjejerna tar plats på scenen. Sju till det yttre renodlade typer kliver in och ställer sig att vänta. Jag hinner tänka att ”var i schablonlandet ska det här landa” innan Manosh Milkonians suroyoyotjej från Hovsjö, komplett med läderjacka, tights och midjelångt hår drar igång en föreställning som visar sig gå ut hårt, för att sedan öka. Med charmig kaxighet möter hon publiken och serverar sina livsdrömmar på utsträckta händer. Hon är den stjärna hennes rollfigur vill vara.

Interagerandet är minimalt. En efter en sätter sig tjejerna på bänken och berättar sina historier, medan resten av ensemblen bedriver livets och scengestaltandets svåraste konst. Aktivt lyssnande. Det skapar en intim och tillåtande stämning.

Min oro för schablondöden visar sig obefogad. Visserligen är rollerna till det yttre stereotypa, men innehållet är intelligent, nyanserat och framfört med en uppriktighet som får mig att svettas.

– Behöver du en paus nu, så du får tänka efter ? undrar Iman Keise omtänksamt i rollen som den ultimata blatten.

Jo, jag gör nog det. Jag är inte riktigt van vid att se mig själv som den som lever på Solsidan.

Det är fräckt och vasst, framfört med innerlighet och värme. Jag blir berörd på många plan. Den som inte tror på kärleken efter Yelda Hadodos monolog om svenneskåningen som sover ensam på besök hos svärföräldrarna, har ett hjärta av sten. Och Johanna Thors kärleksförklaring till ett barn som inte fick födas, ger ordet smärta en ytterligare dimension. Rak och sårbar, utan ett enda blänk i ögonvrån, berättar hon om spökbäbisen som hemsöker henne. Det gör ont. På riktigt.

Livet, bitch, gör tjejers erfarenheter till normen för mänskligt liv i 45 minuter och ställer frågor som behöver ställas. Ska en duktig flicka behöva välja mellan HONOM eller sig själv? Han som ser på en så att livet i övrigt blir mindre än ett mattetal och får en att tappa fokus på att prestera. Ska man nöja sig med det man har, eller våga söka något annat? Och hur svårt har Zlatan egentligen haft det, som faktiskt haft en mamma som stöttat honom hela vägen med sin soppslev?

Genom tjejernas berättelser hyllas den kvinnliga gemenskapen. Mamman som ger sin dotter styrka att inte ta någon skit. Kompisarna som alltid finns där, även när man känner sig liten och ful.

– Med min kille känner jag mig snygg, med mina bitches känner jag mig trygg. Och trygg är så jävla mycket bättre än snygg, som Manosh Milkonian säger i sitt imaginära tacktal till Oscarsjuryn .

På premiären satt samspelet som en smäck och det var svårt att tro att fyra av aktörerna inte stått på scenen i någon större utsträckning förut. Trots att pjäsen till det yttre handlar om väntan är drivet i föreställningen högt, säkert till viss del på grund av den väl valda musiken av Beyoncé, Florence and the Machine och Elin Ruth Sigvardsson.

När Livet,bitch, spelas för skolor, är det bara tjejer som får komma. Tanken bakom är att ge tjejerna utrymme nog för att de efter föreställningen ska våga prata med skådespelarna. Övriga föreställningar är öppna för alla och även då är det tänkt att publiken efteråt ska kunna hänga kvar för ett öppet samtal om de tankar som väckts. Ännu finns ingen spelplan fastställd, men den kommer snart på Oktoberteaterns hemsida.

Ta chansen och gå dit med ett öppet sinne. Tåget för ett samhälle som är jämställt på riktigt har kanske inte gått. Det har bara inte kommit än.

Text: Yvonne Perkins

Foto: Oktoberteatern

Yvonne Perkins

Frilansjournalist och dito ridlärare med ett förflutet som skådespelare i en fri teatergrupp i Norrköping. Har varit publicerad i Balder, DN, Amelia, Attention, LT, Equipage och medverkar regelbundet i tidningen Ridsport. Intresserad av kultur, sociologi och psykologi, gjorde examensarbetet på JMK om mediernas svartmålning av människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.