Lika hängivet målmedvetna

men långt ifrån varandras like

De är båda sant hängivna konstnärer. Båda är från Södertälje. De deltog båda i Liljevalchs vårsalong – i samma rum. Båda går emot sin samtid, fast åt varsitt håll. De svarar miltals från varandra, när jag ber dem definiera konst. Johan Patricny är 35 år, Ruben Wätte 26. De har aldrig träffats.

På Liljevalchs vårsalong 2012 hängde de båda Södertäljekonstnärernas verk i ett hörn med bara ett enda utsocknes verk emellan dem. Det var riktigt spännande att stå där och smygtitta på publikens reaktioner. Speciellt som kommentarerna i båda fallen var genuint intresserade och övervägande positiva – beundrande om Patricnys nyklassicistiska målningar, roade åt Wättes politiska satirvästar.

– Västarna är faktiskt en fyra-fem år gamla. Jag gjorde dem i ettan på Konstfack, men innehållet är ju fortfarande aktuellt, säger Ruben Wätte, när Kulturdelen hälsar på i ateljén, höll jag på att skriva, men Ruben säger lokal om det källarrum i Ytterjärna, som han har tillsammans med tre kompisar, en grafiker, en målare och en som är duktig på video och webb. De har hållit ihop sedan de var 14 och eftersom de alla växte upp i Norrtuna, som då kallades Yllekulla, kallar de sin lokal: Yllekulla.

– Många som studerar och jobbar med konst får ju ett utvidgat medvetande och blir sedan politiskt medvetna, men jag kommer från det politiska hållet.

På min undran om den politiska konsten är på väg tillbaka svarar han:

– Jag tror aldrig att politiken har försvunnit från konsten, bara från gallerierna. Det är som graffitin. Den började som ett politiskt uttryck, men har blivit projekt.

Varför får man ett vidgat medvetande av att jobba med konst?

– Vi arbetar ju med att abstrahera det konkreta och konkretisera det abstrakta. Studierna på Konstfack är extremt teoretiska. Det hade jag inte väntat mig, men för mig är det den största behållningen.

Ruben Wätte har jobbat mycket med graffiti och olika installationer.

– Både installationer och graffiti är ett sätt att aktivera platsen där man gör dem. När man iscensätter ett projekt i staden, då gör man dels det man vill, dels visar man på att en annan stad är möjlig. Man kan fungera som en katalysator för att folk ska ta staden i besittning.

Han går nu 4:e året på Konstfack, men är också ute och undervisar på olika gymnasiers bildlinjer. Projekt är Rubens favoritplattform. Han ser det som ännu en disciplin vid sidan av att måla, teckna, filma. Han ser också undervisning som en integrerad del i sin konst.

– Det handlar om att experimentera, att riskera ett misslyckande och ta sig igenom det för att komma vidare, men man måste alltid veta vilka rötter ens projekt har.

Hur började allt? Jo, Rubens mamma är konstnär och hon var mycket tillåtande och uppmuntrande. Ibland fick han följa med till hennes ateljé, när han var liten och hon gav honom stöd när han började med graffiti.

Hur vågade han satsa på konsten som yrke?

– Min insikt om mig själv är att jag inte är så lydig att jag skulle passa in på ett vanligt jobb. Jag avskyr all ofrihet – också mellanmänsklig. Jag har all respekt för dem som klarar av ett vanligt jobb, klarar av att ha en chef, men jag klarar inte det. Därför se jag konsten som en utväg.

På Konstfack har han frihet, frihet under ansvar.

– Vi har briljanta handledare och jag har märkligt nog aldrig behövt lägga band på mig.

Men han berättar också om det annorlunda perspektivet, när man studerar konst. Att man måste ifrågasätta det man gör – utifrån. Att det inte går att bara följa magkänslan. Att studierna blir ett utforskande, en övning i att översätta det konkreta till något abstrakt och det abstrakta till något konkret .

Nu är han 26 år. Vad gör han när han är 36?

– Samma sak, fast i större skala, inom ett vidare fält. Också i större format, men pengar är förstås en begränsning. Jag är säkert kvar i Sverige, men mer på resande fot. Idag har jag småbarn, 5 ½ och snart 2.

Space control heter ett av hans verk. Då tog han en foderstation och ett jakttorn i besittning ute i skogen och sköt upp en ”raket” där och filmade. Nu i vår har filmen vunnit Videogud-festivalen i Gävle.

Ett annat av hans konstverk är boken Visit Norrtuna, som han skrev om bostadsområdet i Järna, där han växte upp. Ja, han kallar också boken konst (läs DN:s recension här).

Nu hålller han på med ett projekt som heter Terra Pericolosa (en farlig värld) och handlar om hur vi ser på själva verkligheten och hur vi ser på världskartan. Det kommer att bli en atlas, som kommer ut i höst.

Hur definierar han konst?

– Konst är det som görs i en kontext av konst, svarar han snabbt och självklart.

Kulturdelens föregående artikel om Ruben Wätte. Läs bland annat om ekologisk graffiti.

Johan Patricnys ateljé ligger i norrläge för ljusets skull. En flygel står i ett hörn och finns ibland med på hans målningar. Höga stora fönster vetter ut mot Maren, men är delvis täckta av en rullgardin som rullas upp nerifrån alltefter årstid och klockslag. Här finns ett modellpodium, stafflier, penslar och färger. En CD-spelare står bredvid penselbordet och intill ligger en mängd ljudböcker och musik, alltifrån Bach till Led Zeppelin. Bredvid står två gitarrer, en el- och en akustisk.

På ett av stafflierna står en skiss till ett mansporträtt, naturlig storlek i kol på papper

– Jag börjar med att skissa huvudet, sedan händerna och så linjerna däremellan. När kolskissen är färdig, lägger jag över ett transparent papper och ritar i kollinjerna med en kulspetspenna, så att kol fastnar på baksidan av papperet, sedan för jag över det på duken, där jag ska måla porträttet i olja. Det är Kröyers metod, berättar Johan och nämner för första gången en av sina förebilder.

(Oj, vad kul! Samma teknik, som jag och alla brodöser i långliga tider använt, när vi vill sy efter ett redan färdigt broderi, tänker jag.)

Johan målar realistiskt, men inte fotorealistiskt och han målar alltid med levande modell. Använder aldrig foto. Varför är det så viktigt?

– Tolkningen blir en helt annan med en annan sorts estetik. Vi har ju två ögon; en kamera har bara ett och arbetar dessutom med kort slutartid. Dessutom är det en större utmaning, det är roligare och ger mig större frihet att tolka.

Han berättar att ett porträtt tar totalt 10 sittningar att måla; 2 sittningar bara för huvudet och 1 sittning per hand. Modellen arbetar 3 timmar per sittning i 15 – 20 minuterspass med paus emellan.

– Det får bara inte bli för utsträckt i tiden så att människorna ändrar sitt utseende för mycket, till exempel genom att sola sig.

Inte för att han har något emot solen. Hans stora utmaning just nu är att måla folk utomhus i solsken. Han talar lyriskt om Zorns verk med människor i solsken genom lövverk.

Under stunden i hans ateljé blir det mer samtal än intervju. Fotograf Göran har arbetat som porträttfotograf i många år, så Johan och han har mycket gemensamt. De talar om ljus, arbete med modell, ideal…och rätt vad det är reser sig Johan och tar fram en av alla konstböcker han har i ateljén för att visa exempel på det han talar om.

–Dina modeller är ofta rosiga om kinderna.

– Det sas ofta om Roslin: ”Nu har han haft för mycket zinnober igen!” Och ja, jag dras till det som är lite gammeldags och till skillnad från en fotograf, har jag ju stor frihet.

Han är mycket kunnig och medveten i sitt arbete som konstnär. Ändå säger han att han arbetar som bäst, när han inte tänker, när det är som om penseln bara målade av sig själv.

Johan är uppväxt i Södertälje och gick på Täljegymnasiet, men hade egentligen redan på högstadiet bestämt sig för att satsa på konsten. Han sökte flera konstskolor efter studenten, men kom inte in.

En dag råkade han se en artikel i DN om den norske, kontroversielle konstnären Odd Nerdrum. Där fanns bilder av hans tavlor, som föll Johan i smaken och dessutom stod det att Nerdrum tog emot elever.

Han ringde och skrev brev till Nerdrum, men fick inget svar. Då tog den 19-årige Johan helt sonika nattåget till Oslo, med några av sina egna målningar i bagaget.

Väl framme gick han till Oslo Konstakademi och rektorn där, som kände Nerdrum, pekade ut var han bodde och tyckte att Johan skulle gå dit.

Tyvärr var Odd Nerdrum inte hemma, men en av hans elever bjöd in Johan och visade honom runt. Det slutade med att Johan lämnade kvar ett par målningar och snart fick han besked att han var välkommen som elev. En tid var han dessutom ensam elev hos Nerdrum.

– Det var lärorikt, men han var ju ingen pedagog. Vi förde helt enkelt samtal om konst och jag hjälpte till med att grunda dukar och att vara modell.

– Gesällen tar lätt efter läromästaren och jag hade en sådan period, men man får inte låta sig påverkas för mycket. Man måste ju hitta sitt eget handlag, så det var bra att jag var där så kort tid.

Men han stannade i Oslo och gick på konstakademin där. De hade en linje för klassiskt måleri.

Vad var det som drog honom till det här sättet att måla?

– En oemotståndlig njutning i återgivandet av ljuset och formerna. Renoirs svar på frågan känner jag igen mig i: ”Hade det inte funnits kvinnobröst så hade jag inte blivit målare”.

– Annars var det när jag såg Zorns akvareller första gången i verkligheten, som jag bestämde mig för att ägna mig åt denna sorts måleri. Då öppnades mina ögon för vad som var möjligt att åstadkomma med lite färg och jag förstod att konstnären kan besitta en fantastisk förmåga att göra naturens skönhet synlig för betraktaren.

– Du har aldrig känt någon dragning till abstrakt konst?

– Egentligen är all bildkonst abstrakt: en komposition av färgfläckar som ger en illusion av verklighet.

Vad gör Johan Patricny om 10 år?

– Förhoppningsvis samma som nu, men jag målar kanske större grupper av människor och i större format.

Och bor kvar i Södertälje?

– Jag vet inte. Södertälje är inte en stad att bilda familj i.

Men han kommer inte att flytta utomlands. Däremot kanske resa ut och måla någon gång, när ekonomin tillåter.

– Det finns ett stort intresse utomlands för det mer klassiska sättet att måla. Amerikanerna har gått i bräschen. Här i Sverige finns det tyvärr ett stort motstånd mot det.

När jag ber honom ge sin definition av konst, säger han först att han aldrig varit intresserad av konstbegreppet, utan enbart av måleri och skulptur. Sedan funderar han en stund och säger:

– Konst är ett hantverk som övergår hantverket och får en andlig dimension.

Se många fler verk av Johan Patricny på hans hemsida.

Text: Margareta Lithén

Foto: Göran G. Johansson