Täljerevyns premiär

Lotta Arvidsson Eklind koncentrerar sig på gitarrspelet.

Lokalt förankrad förströelse med värme och udd

Alla södertäljebor borde gå och se LagOlöst – en revy utan spärrar. Det är årets produktion från Täljerevyn som spelas på Estrad. Jag har inte sett många revyer i mitt liv och ingen av Täljerevyns uppsättningar. När premiärshowen var över upptäckte jag att jag suttit mig igenom ett par riktigt trevliga timmar. Texterna är bra, ensemblen är samkörd och inramningen funkar.

Täljerevyn visar att det går att kombinera ett stort hjärta med samhällskritik, samtidigt som man roar publiken.

Utan att avslöja allt för mycket, så vill jag lyfta fram två av de 41 inslagen.

Hans Qviström i skepnaden som glad treåring när han som kultur- och fritidschef öppnar presenter.

Kommer ni ihåg när kultur- och fritidschefen Staffan Jonsson fyllde femtio förra året? Det är första exemplet. Han bjöd bland annat in kulturföreningarna i Södertälje till festen och på kommunens hemsida uppmanades gästerna att ta med sig presenter. Gäster som alltså mer eller mindre är beroende av hans välvilja när de kommunala anslagen ska fördelas. I Anders Holtz text och Hans Qviströms tolkning förvandlas pampen till en treåring som älskar presenter, omgiven av ett gäng stabila jasägare. Mycket roligt.

Det andra exemplet är själva finalen där Timbuktus låt The bottom is nådd fått ny text av Owe Lidemalm. Sången blir  ett konstaterande att läget är åt helvete rörande somligt i Södertälje och ett pekfinger mot våra styrande. Men även ett upprop om att det går att göra något åt situationen. Upplyftande.

Andra som häcklas är SSK-spelarna som svek laget för pengarna i Malmö och LT:s reporter Roland Pettersson. Och så klart Anders Lago och Kjell Hasslert – fattas bara annat!

Premiärföreställningen hade sina dippar, allt satt inte helt klockrent vilket sänkte tempot vid några tillfällen. Men det är säkert fixat till föreställningarna som kommer.

Hans Qviström som påldans-instruktören Åke.

Ensemblens styrka är att de är roliga på olika sätt. Hans Qviström är plastisk/spänstig och har fin tajming. Lotta Arvidsson Eklind når verkligen ut över scenkanten och publiken tar henne till sig. Lotta Köhlins snöpta tanter är jätteroliga – speciellt när de vill bevara Biologiska museet. Owe Lidemalm är en balansspelare, som man säger på fotbollsspråk – det behövs alltid någon på mittfältet som ser till att det inte tippar över åt något håll. Torbjörn Westerberg bidrar för det mesta med en träkropp och ett stenansikte – även det balanserar upp figurgalleriet.

Scenografi och kostym fungerar men det är svårt att bedöma koreografin. Hur väl satt den sistnämnda under premiären? Tekniskt lull-lull som filminslag och projektioner känns helt logiskt, det gäller att utnyttja stadsscenens möjligheter.

Slutligen är orkestern bländande. Musikerna, som sitter perfekt mitt i scenbilden, fyller ut arrangemangen föredömligt. De tre kan låta som en halv West End-orkester och tillsammans med sånginsatserna lyfter verkligen de musikaliska inslagen. Gå och se efter själva, vet jag.

Kolla in www.taljerevyn.nu för mer info.

Daniel Johnston är frilansande journalist, musiker och scentekniker. Utexaminerad från JMK, Stockholms universitet, 2010. Jobbar även deltid på ABF Södertälje-Nykvarn med kultur och annat i kommunens södra delar.

Lämna en kommentar