Kulturdelen

– Jag är en ombytlig och opålitlig typ, hör jag mig själv säga till en väninna. Varför säger jag så? Visst, förändring är väl inte precis min sämsta gren. Kan utan tvekan skriva förändringsbenägen i mitt CV. Men varför beskriver jag mig som en ”ombytlig och opålitlig typ”?

Naturligtvis var det självironi och menat att vara lite roligt på min bekostnad och jag bjuder gärna. Men det här var inte enda gången och inte är jag ensam om maneret heller. Vi är många som koketterar med våra svagheter och våra tillkortakommanden, ja till och med med sånt som vi bara tror andra ser som missklädsamt, dumt eller något annat negativt.

Ofta när jag ska förklara att jag inte har tid, säger jag: ”Jag har häcken full – och det vill inte säga lite i mitt fall” och klappar på en av de kroppsdelar jag tror att jag bör skämmas för.

Tidigare kallades det här maneret att gå med håven och då var det så också. Problemet nu är, att vi inte har någon håv. Vi väntar oss inte att omgivningen ska protestera, utan lyssnar i stället efter skrattet, instämmandena , ibland till och med påspädningar. Ska någon ha roligt på min bekostnad, ska jag åtminstone börja själv, slå an tonen själv.

Idag är det fint med både självinsikt och självkritik. Och visst är båda önskvärda, men handlar det bara om det negativa? Är inte steget till självförakt bara nyansen kort.

Nej då, jag är ingen vän av landet Idyllien. Det är inte det. Jag tycker det är roligt i stunden – ibland längre. Min fråga är bara vad maneret gör med vår självbild, ja rent av med vår människosyn. Vi letar ju bara efter det negativa.

En gång bodde jag i samma trappuppgång som Jante. Ja, det är sant! I Södertälje. Jag träffade honom aldrig, men gladde mig åt att jag bodde flera trappor högre.

Och visst har Jantelagen med våra nedvärderande självskämt att göra, men åt andra hållet. När vi gör oss sämre än andra, bryter vi ju också mot den lagen.

Självdistans brukar man kalla det, när folk skryter om sina negativa egenskaper. Men är inte den sanna självdistansen, när man vågar erkänna, skämta om, lägga fram både sina goda och sina dåliga sidor? Och andras.

Vad skulle hända om vi började kokettera med våra goda sidor, talanger?

– Har man en så vacker röst som jag, får man vänja sig vid att bli lyssnad på.

– Klart man sliter pennor, när man skriver så bra som jag.

Nej, jag håller med. Det där lockar inte till skratt precis.

Någon som har roligare förslag?

Text: Margareta Lithén

Foto: Göran G. Johansson

Margareta Lithén

Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.