Kulturdelen

Tänk att Läroverket/Täljegymnasiet mm fyller 100 år! Det var där jag gick de första darrande stegen på min journalistiska bana. Elsa hette hon, skoltidningen och hon lärde mig den hemska sanningen om begreppet deadline – även om jag då inte visste att det heter så.

Året var 1962 och jag var en av tre redaktionsmedlemmar, men vi hade dessutom ett knippe duktiga tecknare och folk med sinne för layout. Till de sistnämnda hörde definitivt inte jag.

Ändå satt jag ensamt övergiven med de sista sidorna inför lämningen till tryckeriet. Skrivmaskin hade jag. Skriva kunde jag. Sätta rubriker tordes jag. Men jag kunde inte (och kan fortfarande inte) teckna och måla.

Värst var det med mittuppslaget. Där skulle fem dikter ligga, insända från våra läsare. Fem dikter på ett helt mittuppslag! De måste illustreras! Men hur? Redaktionslokalen – en liten skrubb vid stora trappan till huvudingången – ekade tom. Klockan var för mycket. Jag kunde inte rita. Jag hade inga bilder att ta av. Inte heller kunde jag lämna ifrån mig ett halvtomt mittuppslag.

Då trädde uppfinningarnas moder in genom dörren. Själva Nöden fick mig att klistra upp dikterna på passande avstånd från varandra, sedan skruva locket av ett bläckhorn, skrynkla ihop ett skrivpapper, doppa det i hornet och sedan röra det bläckbesudlade pappret dikt mot mellanrummen mellan poesistyckena. Lite si och lite så. Tjockare här, tunnare streck där.

Till och med jag tyckte att det dög och någon annan fanns ju inte att fråga heller. Idag när jag tittar på det skulle jag vilja vara psykologiskt kunnig. Där finns nog en del att utläsa. Panik om inte annat.

Annars hade vi väldigt roligt, när vi jobbade med Elsa och en del av våra skämt tycker jag håller än idag. Och våra tecknare var verkligen skickliga.

Inte kunde jag ana då att jag hade ett långt yrkesverksamt liv som journalist framför mig. På den tiden ville jag bli språkforskare eller sångerska, men trodde inte att det var något man kunde bli. Inte kunde man väl ha något så roligt som yrke?

Och inte kunde jag i min vildaste dagdröm föreställa mig att jag 51 år senare skulle medarbeta i en tidning som inte fanns på riktigt, på papper, utan bara på ”nätet”. Eller att jag skulle skriva på tangenter på en tunn metallplatta och se resultatet på en ”TV-skärm”!

Och hur skulle jag kunnat ana att jag skulle använda ”elektronisk post”, där varken kuvert eller brevbärare var inblandade, för att skicka iväg texten om mina första journalistiska upplevelser inför 100-årsfirandet av Samskolan/Högre allmänna läroverket i Södertälje/ Rosenborgsgymnasiet/Colin Le Clairegymnasiet, Liljevalchs internationella gymnasium.

Text och tuschteckning: Margareta Lithén

Margareta Lithén

Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.