Kulturdelen

ABF profilen Anneli Wickström går i pension.

Om några dagar stänger hon ner sin telefon, drar ut jacket till jobbdatorn och låser sitt kontor. För allra sista gången. Det kontor hon har traskat till varje dag sen 1991. På nyårsafton går Anneli Wikström i pension och ABF får klara sig utan henne som kulturansvarig.

För några dagar sedan firades hon av i Spinnrocken med dunder och brak och med stora delar av Södertäljes kulturliv representerat, många av dem har fått ett fäste i kulturlivet just tack vare Anneli Wikström.

– Klart jag kommer att sakna alltihop, säger hon, särskilt alla människor, arbetskamrater och grupper, musiker och skådespelare. En del av dem har blivit vänner.

Svävande ande

Vi sitter i Stig Parbon-salen i ABF-huset, det ställe som Anneli Wikström själv valde när vi bestämde oss för att träffas. För att det är den kulturplats hon trivs allra bäst på i Södertälje.

Anneli Wickström i sitt favoritrum, Stig Parbornsalen, i ABF huset.

– Det här rummet har en sån själ, säger hon, här vilar Stig Parbons ande. Hans engagemang, hans äkta engagemang för kultur. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på vilket genuint kulturintresse han hade.

Något hon tycker saknas hos dagens ledande kulturpolitiker.

– När man pratar om kultur med dem glider samtalet ganska snart över på gräsplaner. Och det är skillnad på att alltid betona hur bra allting är och att verkligen vilja utveckla en verksamhet. Den som hela tiden beskriver det rådande kulturlivet i de mest positiva termer kan ju inte kritiskt bemötas, den stänger om varje möjlighet till samtal.

Barnen framför allt

Det är framför allt engagemanget i barnkultur som Anneli Wikström saknar. Någon inom kommunen som i grunden förstår hur viktig den är.

– Jodå, jag vet. Vi har väldigt mycket för barn, kultur i skolan och i förskolan är ypperliga verksamheter. Men jag saknar insikten om behovet utanför skolan, kulturarrangemang som barn och föräldrar kan ta till sig gemensamt.

Själv har hon under sina ABF-år varit en fena på att sjösätta evenemang av olika slag. Nästan ingen av dem som vänt sig till henne har fått nej till samarbete. Men att bara vilja ha pengar har inte gått, och definitivt inte om verksamheten normalt stöds av annat studieförbund.

– Vi har aldrig klampat in på någon annans verksamheter, det har varit en jätteviktig princip.

Mest stolt är Anneli Wikström för alla teaterarrangemang hon har medverkat till, det är i alla fall dem hon nämner först.

– Sommarteatern vid Hebbevillan, Enhörnateatern, Musikteatergruppen 89, Skalbolaget och Teatteri Tuikku.

Ännu fler har de varit och Anneli Wikström minns:

– Teater 9, som satte upp Oliver Twist. En assyrisk teater och två finska, varav Teatteri Tuikku finns kvar. Ingen av de andra är aktiva längre och det beror främst på att deras ledare, eller eldsjälar, av olika anledningar, har försvunnit.

Ölandsmöte

– I många år hade vi bokat Fantomen & Djungelbandet. De for runt i våra bostadsområden och vi bjöd in barn till föreställningarna.

Ett år var jag på semester på Öland och fick se dem vid en hamburgerkiosk och jag damp ner vid bordet. Du skulle ha sett deras miner.

De hade just talat om mig och om att ta kontakt. De hade en idé om en föreställning om troll. De hade haft kontakt med John Bauermuseet och fått lov att göra en kuliss med hans målningar. Det blev en 18 meter lång kuliss med John Bauers motiv.  Det hela resulterade i ett två veckor långt projekt som vi kallade ”I sagornas och myternas värld”. Inte bara en teaterpjäs, utan vi gjorde också en utställning om troll och älvor, väggarna var fulla. Vi bjöd på spindelbensbakelser, trollmums och musöron. På kvällarna hade vi föreläsningar om I sagornas och myternas värld. Bland annat medverkade Bengt av Klintberg.

Teater

Barnen, ja. Deras sinnen är så öppna, fortsätter Anneli Wikström, de tar in och förstår utan att tolka, de ger fritt fram för fantasin, som i sin tur är livsviktig för vår överlevnad.

– Tänk om man bara skulle ha mat och tak över huvudet, vad ska vi då fylla livet med?

Teater och läsning engagerar Annelis särskilt. Till och med så att hennes egen dotters första ord, när hon bara var ett halvår gammal, var just ”läs”. Det fick Anneli att motionera på Socialdemokraternas kongress om att ge böcker till bebisar redan på BB, vilket sen också skedde.

Vad ska du göra nu, då?

– Jag ska fortsätta vara med på föreställningar och arrangemang, men nu som publik, jag har haft rätt lite tid att bara roa mig, det ska jag göra nu. Fram till nyår är jag anställd och sen ska jag ha semester, nej skämt åsido. Jag ska vara med min familj lite mer.

Familj, tänker vi, hur kan hon ha hunnit ha en familj, hon som är med på i stort sett vartenda arrangemang, det kan inte ha blivit så väldigt många kvällar hemma i familjens sköte.

– Åja, säger hon och stoppar den sista delen av sin lussekatt i munnen, visst har jag varit med mycket, två, tre kvällar i veckan har det väl blivit i snitt plus några helger i månaden. Men jag har å andra sidan själv kunnat planera evenemangen!

Det har blivit många genom åren.

– Ja, och så mycket jag har lärt mig. Om Opera till exempel, aldrig hade jag väl trott att jag skulle kunna begripa något av den. Jag fick en förfrågan om samarbete med Södertäljeoperan för några år sedan. Jag blev så perplex, opera är ju finkultur, tänkte jag, dessutom borgerligt. Så jag vände mig till min chef och sa att det här tackar vi väl nej till. Nej, men varför då? undrade han, du får väl träffa dem först innan du bestämmer något sådant. Så jag traskade iväg till ett möte med dem och där fanns Giovanni. Opera det kan väl inte va´ något och jag kan inget om opera, sa jag, som har lärt mig att det är lika bra att vara ärlig, att bluffa om något man inte begriper är inte lönt. Jaså, sa Giovanni, men då ska vi lära dig. Och så blev det och vi blev också goda vänner.

Några kulturönskningar?

– Ja, ett varmare kulturklimat. Där man inte bara med ord säger att kultur är viktigt utan också visar i verksamheten att man tycker så. Mer samarbete med studieförbunden och föreningarna. Visst kan våra kulturpolitiker rabbla upp fördelarna med studieförbunden, men någon djupare insikt om oss kan jag inte skönja. Vi skulle kunna samarbeta mycket mer. Till gagn för alla. Numera till exempel administreras 5 i 12-priset av kommunen. Och se vem som nominerades! Alla tre kommunala verksamheter, goda sådana, men ändå kommunens egna. Det behöver ju inte vara fel, men hela hanteringen har tagit bort engagemanget från föreningarna.

– När kulturlivet i Södertälje står på agendan nämns ofta biblioteket och kulturskolan som goda exempel. Och det är de, men det finns så mycket mer. Arrangemang kan roa eller oroa, väcka opinion och vara med och påverka samhället, ändra våra beteenden.

Allt det där gick upp för Anneli Wikström redan på den tid då hon jobbade på Scania.

– Min första studiecirkel väckte mitt intresse och engagemang. Det gav en sådan inspiration till att få veta mer, till att vinna insikter och till att utvecklas. Och det unnar jag alla.

– Jag skulle också önska en mindre och egen teaterscen för alla lösa teatergrupper. Estrad är för dyrt, ABF-huset ger inte någon teaterkänsla, Sagateatern är vikt för STA och Castor är mycket upptaget. Grand, biografen, den missade jag. Dansarna var först.

Likaså en fast scen för sommarteater står på önskelistan, så att de olika uppsättningarna inte behöver uppfinna hjulet varje gång det blir aktuellt med sommarteater.

– Ett tag tänkte jag att man skulle kunna göra en scen genom att gräva ur Orionkullen.

– Klart jag kommer att sakna alltihop, säger hon, särskilt alla människor, arbetskamrater och grupper, musiker och skådespelare.

Ersätts av sju

Anneli Wikström efterträds på sin post av Anna Rautio. Men det har skett en omorganisation och bildats en Kultur- och föreningsenhet och i den ingår sju personer.

– Så skämtsamt kan man säga att jag efterträds av 7 personer.

Att bli pensionär har hon inget emot, engagerad kommer hon alltid att förbli.

– Min tid på ABF har varit roliga och lärorika år, konstaterar hon.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.