Kulturdelen

Hon satt längst fram i bussen, på dörrsidan. Hon log mot mig, när jag kom in och flyttade sina kassar så att jag fick plats. När jag satt mig och vände mig mot henne för att tacka, såg jag att hon inte bara log. Det strålade om henne.

– Jag har klarat SFI, sa hon. Nu har jag handlat och ska åka hem.

– Grattis, sa jag. Då har du kämpat bra. Jag vet att svenska är svårt, om man har ett språk som är långtifrån.

– Jag kunde inte ens skriva mitt namn med svenska bokstäver, när jag kom hit, sa hon.

– Kunde du inte skriva på arabiska heller?

– Jo, men jag har bara gått fem år i skolan i mitt hemland.

Hon öppnade en påse i en av kassarna och höll fram mot mig:

– Varsågod!

Det var små chokladrån och jag tog tacksamt emot, medan jag smugglade ner mitt tuggummi någonstans i väskan.

– Ta en till! Varsågod, sa hon och hennes ögon lyste ännu mer.

Då mindes jag från min tid som konversationslärare på Komvux och på olika studieförbund, att eleverna, speciellt de från Mellanöstern – alltid bjuder på något gott, när det hänt dem eller deras familj positiva saker.

Om dottern hade tagit körkort, eller sonen tagit studenten, om en bror hade gift sig eller familjen fått en egen bostad, då kommer de och bjuder på kakor, choklad eller frukt och karameller.

– Nu ska du väl hem och fira, ha fest, säger jag.

– Men först ska jag till en kurs i Hovsjö säger hon, och berättar att där får hon lära sig om det svenska samhället och om att handla och laga mat på svenska.

– Ska du fortsätta läsa svenska, undrar jag.

– Ja, men inte förrän till hösten. Det finns ingen plats nu, säger hon och jag hör en liten besvikelse mellan orden.

Kvinnan går av bussen före mig och jag säger grattis än en gång. Egentligen dansar hon snarast av bussen med sina kassar ser jag när jag följer henne med blicken.

Själv sitter jag och ler av hennes glädje och vårt korta möte. Jag sneglar lite på mina medpassagerare, men kan inte avgöra om de också smittats.

Bussen kör vidare och jag är kvar i mötet en lång stund. Det är knappt jag ser att magnoliaträden på Saltsjötorget precis har slagit ut.

Text: Margareta Lithén

Foto: Göran G. Johansson

Margareta Lithén

Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.