Kulturdelen

Emelie johansson - elgitarr, Marilyn Amante, Beata Cohen, Sandra Vågestam - sång, Cecilia Andersson - trummor, Maja Hillered - sång.

En synnerligen åldersblandad publik strömmar in i Estrads salong – alltifrån farmor och morfar till lillebror. Många har stora blombuketter med sig, riktiga premiärbuketter. Och förväntan – plus kanske lite nervositet – står skriven i mångas ansikten. Estrad blir inte helt fullt men nästan och tillräckligt för att skapa högljudda ovationer. Det börjar redan när ridån går upp.

Konferenciererna Hampus Hedgrund, Julia Brummer och Marilyn Amante berättar att de har lagt upp konserten så att vi ska få uppleva hur de utvecklats under sina tre år på Wendela Hebbegymnasiets musikprogram, så först får vi se och höra vad de gjorde de första två åren, medan de efter paus ska visa vad de kan nu.

Frida Gillkvist - trummor, Cecilia Andersson - sång, Maja Hillered - elbas och sång.

Jag känner faktiskt igen några av dem, för Kulturdelen gjorde ett reportage om dem, när de gick i ettan och hade konsert i skolans aula.

Några av ungdomarna har redan något av den lyster som utmärker en scenpersonlighet. Andra har början till. Ska bli spännande att följa deras utveckling… skrev jag då. Och de har verkligen gått framåt. Det hörs och det syns på deras sätt att stå stadigare, röra sig ledigare på scenen och på hur solisterna tar ögonkontakt med publiken.

Den nervositet som kunde märkas för två år sedan, är nästan helt borta, hörs bara som en spänning i någon enstaka soliströst.

Jag slås också av deras fina stämsång och hur de delat upp ’rollerna’ mellan sig: om jag doar åt dig så får du doa åt mig. Och de går in lika hårt för uppgiften oavsett vilken status den har. Ibland har de delat på solistrollen genom att sjunga några fraser var. Också i koreografin är de väldigt samkörda. De måste ha repeterat otroligt mycket. Sånt här ligger det mycket jobb bakom.

Ett gitarrsolo kan utföras på olika sätt. Adam Skeppar håller kanske inte guran som pedagogen lär ut, men spelar absolut som hen vill höra.

Vi får se många olika sättningar i banden för instrument är det gott om. På scenen finns en Bösendorferflygel, minst en synt, trummor av alla de slag, elbasar och ståbas, akustiska gitarrer, keytar och elgitarrer, tamburin, saxofon, munspel (hoppas jag inte glömt något).

Samspelta är de och säkra, vilket inte alltid gäller elektricitet och sladdar, så lite elektriker måste de också vara.

Och det är inga enkla arrangemang de jobbar med. Det har de utvecklat på de här åren, medan annat…

För två år sedan skrev jag:

Lite nedslående är att könsrollerna är så traditionella i banden: tjejer som sjunger och killar som spelar. Tur att de är förstaårselever. Då har de ju flera år på sig att ändra på fördelningen.

De har ändrat på det. När det gäller instrumenten. Ibland är det bara tjejer på scenen. Killarna är med och doar då och då, men ingen av dem tar ett sångsolo. Det tycker jag är illavarslande. Ser det så klent ut med återväxten på manliga sångare?

Hampus Hedgrund - gitarr, Adam Skeppar - gitarr, Elias Lasso - elbas, Ebba Carlsson-Lundbäck - sång.

Jag tycker också att repertoaren på konserten är enahanda. Nästan bara pop och rock, visserligen i olika stilar, men ändå. Nog hade jag velat höra någon svensk visa och en aria eller en romans.

Undantagen är lysande: Tova Classon som spelar Schottis från Lima på saxofon med trumkomp – schysst sättning – och Hampus Hedgrund, som gläder både oss i publiken och den gamla Bösendorfern med att riva av Fantasie Impromptu op 66 av Frédéric Chopin.

Tova Classon - saxofon.

Fast… när man sitter där på tionde bänk på Estrad är det lätt att förledas – av scen, ridå, salong, ljud och ljus – att tro att de här ungdomarna ska bedömas som proffs. Men så är det ju inte. Några av dem kommer säkert att låta tala om sig, medan andra kommer att fortsätta med studier, som inte alls har med musik att göra. Musiken kommer de däremot alltid att ha med sig som hobby, avkoppling, drivkraft, hjärngympa….

Text: Margareta Lithén

Foto: Göran G. Johansson

Många fler bilder hittar du här.

Hampus Hedgrund - flygel.

Margareta Lithén

Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.