Kulturdelen

Repetition med farligt låga strålkastare. Tilläggas bör att Lotta Arvidsson Eklind inte har tre ben. Hon lyckas bara skymma merparten av Torbjörn Westerberg.

Stadshusrestaurangen, assistanshärvan, Scanias klimatanläggning, alla byggen: polishus, sjukhus, slussen, konsten att köpa en SL-biljett. Det och lite till plus en hängiven ensemble tillika regissör och ett gäng härliga musiker kokar ihop till en kommunal soppa i Boels Bodega – 2014 års Täljerevy. På fredag är det premiär.

Nu är de igång. För fullt. Sista veckorna är det repetition 10-17 som gäller. Varje dag. Det är bråttom. Inte mindre än ett 30-tal nummer, eller ska vi säga rätter, ska bli färdiga att serveras. Och de tänker bli klara i tid i år också.

En känd frisyr finns med också i årets revy.

– Ja, vi måste bli klara. Lite osäkert är det, men det är en del av tjusningen. Det finns en nerv i det. Förra året var detkärvt, men vi ligger bättre till i år, säger regissören Lasse Karlsson, när Kulturdelen kommer och stör i repetitionerna.

Men så är det också ett gäng verkliga revyrävar som är igång. De flesta har varit med i 20 år.

– Först tillsammans med Bosse Brännberg och Janne Lundbom. Det blev en successiv övergång, när de slutade. Det här gänget har jobbat ihop i över tio år.

Också årets manusförfattare är riktiga revyrävar, som jobbat i många år. De har också jobbat länge med årets revy. Redan i september/oktober varje år har de uppstart under en helg på Hasse Qviströms sommarställe. Då spånar de, några har samlat klipp och alla har idéer. Efter det har de författarträff en gång per vecka.

I år är det sex personer på scen. Lotta Arvidson Eklind är tillbaka och Åsa Dellham, som vikarierade för henne förra året, är kvar och hon har också varit med tidigare.

Scenhunden Ninja fördelar sina gracer mellan artisterna. Här husse Torbjörn Westerberg medan Owe Lidemalm kramar Åsa Dellham och Lottorna Arvidsson Eklind respektive Köhlin repeterar med Hans Qviström i bakgrunden.

Visst är de igång på allvar med bara en vecka kvar, men vid en snabb anblick är det inte så mycket allvar under repetitionerna. I stället leker de fram mycket av koreografi och uttryck. Och kompletterar varandra när det gäller att se hela scenbild, scenbyten, praktiska detaljer.

Under den timme jag är där jobbar de med koreografi och sång. Det ser minst sagt krångligt ut: armar åt ett håll, steg åt ett annat och så ska de sjunga och komma ihåg all texten.

Plötsligt handlar allt om ljud. Mikrofonerna de har vid kinden är numrerade. Nu vill ljudteknikern Pieter Hounslow veta vem som är vem.

Lotta Köhlins mikrofon och sändare fixas till handgripligen av Ljudteknikern Pieter Hounslow och scenografen Torbjörn Westerberg.

– Och medhörningen? hörs hans röst högt över scenen.

– Vi vill ha lite rundare ljud, svarar Lotta Köhlin.

– Är balansen bra nu?

En av Lottamikrofonerna blir handgripligen justerad och ljusteknikern Pelle Centerholt kommer in och fixar med strålkastarna som halats farligt lågt. Och så sjunger de. Om sådant som hänt i stan och sådant som försvunnit. De sjunger så håren reser sig på mina underarmar.

De börjar repetera början. Från det ögonblick då ridåvåderna dras åt sidan. Plötsligt blir Torbjörn Westerberg den scenograf han också är och visar hur ljuset ligger från början, var de ska stå för att hamna i skugga respektive oskugga. Av ordväxligen som följer förstår jag att var och en står så långt bak hen vågar?

Lasse Karlsson regisserar.

Som brukligt finns en del referenser till tidigare revyer OCH djuren har kommit tillbaka, kossan, gåsen och de andra. De blev ju uppstoppade och förvisade till Biologiska muséet i en tidigare revy, men nu har de återuppstått på gammalt beprövat TV-seriemanér (läs Dallas).

Nog undrar jag först över att de tittar så mycket i sina mobiler medan de repeterar. Någon har t o m en iPad. Sedan förstår jag att det här är en revy ensemble i tiden. De har förstås digital tillgång till manus. Ja, de har faktiskt hela manus i en s k drop box med vilken man kan nå alla som är uppkopplade mot den. Behöver något ändras, kilar en av dem upp i logen och ändrar på den dator som finns där och vips framträder ändringen på allas skärmar.

Innan jag går frågar jag Lasse Karlsson på vilket sätt årets revy är annorlunda än de tidigare.

– Musikaliskt kan den bli en av de bättre. Det är mer sång och vi har ytterligare en musiker, Johan Löfcrantz Ramsay på trummor.

– Och vi har inte så mycket filmer den här gången. Däremot en del övergångar med bild och text mellan numren för att få publiken på banan direkt, få den att hitta fokus fortare.

Lotta Arvidsson Eklind sjunger så håren reser sig på mina underarmar.

Sångrepetition och scenarbete simultant.

En stunds vila behövs i repetitionen

Text: Margareta Lithén

Foto: Göran G. Johansson

Margareta Lithén

Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.