Kulturdelen

Anders Petersen visar bilder med en gammal analog karusell-projektor. Här en av hans mest kända bilder som pryder omslaget till Tom Waits LP Rain Dogs. ”Rosen” och Lilly på Cafe Lehmitz i Hamburg 1968.

Den 6 februari gästades Södertälje av den kände fotografen Anders Petersen. Under sina nästan 50 år som fotograf har han gett ut många fotoböcker och haft utställningar runt om i världen, senast i Paris. Den stora publik som samlats i ABF-huset fick se hans bilder och höra honom berätta om sin syn på fotografering. I samband med besöket fick Kulturdelens Göran G. Johansson och Göran Rooth en pratstund med honom.

Engagerande föredrag

En lång kö ringlade utanför ABF-huset när Anders Petersen kom dit för att hålla föredrag. När alla med nöd och näppe fått plats berättade Anders om sitt möte med den legendariske fotografen Christer Strömholm och hur denne förde honom in på den fotografiska banan. Sedan visade han bilder från olika platser i Sverige, Europa och Japan från 1960-talet och framåt. Bildvisningen varvades med beskrivningar av hans syn på fotografering och hur han jobbar med sina fotoprojekt, vilka människor han fotograferar och hur han närmar sig dem.

Helt ostört fick Anders dock inte prata utan han avbröts både av vänner och övriga i publiken. Och eftersom han svarade utförligt och med gott humör på alla frågor drog föreläsningen ut på tiden. Om arrangörerna inte avslutat sammankomsten hade den säkert fortsatt hela natten. Men besökarna var ändå nöjda med vad de fått se och höra och tackade Anders med en varm applåd.

När började du fotografera?

– Det var på våren 1966 när jag var 22 år och träffade Anders Enarsson i Stockholm. Han var elev på Fotoskolan och jag följde med honom till skolans labb. Vi var där på nätterna, men så blev han sjuk och jag fick låna hans nyckel. Sedan gick jag dit själv och försökte lära mig de grundläggande grejerna. En natt, det var i maj och fruktansvärt varmt, var jag där och hade mellan tolv och femton förstoringsapparater igång samtidigt. Vid tre- fyratiden knackade det på dörren. Jag fattade inte vem det kunde vara för alla elever hade egen nyckel. Först ignorerade jag knackningen men sedan knackade det igen, kraftigare den här gången. Då öppnade jag och där stod en man som tittade väldigt bestämt på mig med stora klotrunda ögon. Han hade inget hår men en stor guldring i ena örat. Det var alltså Christer Strömholm och han sa: ”Jag har hört talas om dig”. Hört talas om mig? Hjälp tänkte jag, nu blir jag väl polisanmäld och hamnar i fängelse? ”Var har du bilderna”, sa han och gick in. Han fick en röd Agfakartong med bilder, mest nakna tjejer. ”Vi ses på mitt kontor klockan elva i morgon”. När jag kom dit exakt elva sa han: ”Du kanske ska börja på Fotoskolan?”. Och på den vägen blev det.

Hur kändes det att bli sedd och bekräftad av Christer Strömholm?

– Bekräftad, det ska du inte tro och han gillade nog inte bilderna heller. Så långt vill jag inte sträcka mig. Men jag tror att han tyckte det var lite fräckt att ta sig in på skolan utan att vara elev där. Och på bilderna såg han ju att jag hade lärt mig lite grann i alla fall.

Vad var det viktigaste du lärde dig av Christer Strömholm?

– Oh, det var så mycket! Han var inte så verbal, men när han sa något visade han väldigt tydligt och uppriktigt vad han tyckte. Inte nog med det, man såg att han arbetade också. Kombinationen att arbeta, vara lärare alltså, ta egna bilder och säga vad man tycker tror jag blev väldigt avgörande. Och det gällde inte bara för mig utan för många elever.

För några veckor sedan blev du intervjuad i teve. Då fick du en fråga om varför du bara plåtar människor i utanförskap. Du reagerade starkt på den frågan men fick inte tillfälle att utveckla vad du menade. Vad ville du säga?

– Att det inte är sant att jag bara fotograferar utsatta människor! Det är en fullständig missuppfattning. Jag fotograferar människor som jag kan identifiera mig med, och de kommer från alla klasser och alla omöjliga och möjliga sociala situationer. Att jag har varit på ett mentalsjukhus, ett fängelse och en bar som heter Lehmitz innebär inte att jag bara söker mig till marginella existenser, absolut inte. Däremot var jag intresserad av vissa faktorer när jag uppsökte de miljöerna, till exempel idén om den låsta tiden och låst sexualitet.

Det har hänt ganska mycket med dina bilder under din tid som fotograf. De blir taggigare, styggare och ”fulare”. Vad beror det på?

– Den här utvecklingen återspeglar flera olika saker. En är viljan att förändra mitt uttryck, en annan min önskan att komma bort från det sentimentala och romantiska och försöka vara så saklig som möjligt, vilket jag misslyckas med. Vad det handlar om är att jag inte vill upprepa vad jag gjort tidigare, även om jag hela tiden gör det. På ytan finns det en utveckling men inte så mycket i kärnan. Egentligen är det samma frågor som jag vrider och vänder på och trilskas med. Man tror att man förstår någonting men det gör man inte. Ju äldre man blir desto mindre förstår man och desto mer finns det att lära. Det finns olika sätt man kan uttrycka det där på, men personligen så handlar min typ av närmande inte bara om ytan utan också om såriga frågor. Om hemligheter som inte är påtagliga och konkreta utan tar fasta på en närvaro som inte är uppbygglig på något sätt.

Du far runt i Sverige och världen och träffar människor som du fotograferar i alla upptänkliga situationer. Hur bär du dig åt och hur lång tid tar fotograferingen?

– Att jag kan fotografera människor beror på att de vill det. Jag hamnar i sådana situationer hela tiden. Människorna framför kameran har oftast hört talas om mig eller har googlat på mitt namn. En del har bara kommit fram till mig eller så har jag hängt på. Hur lång tid det tar att fotografera varierar. Ett porträtt kan antingen gå på en femtondels sekund och vara helt okej eller ta flera dagar. Det beror på vilket humör man själv och människan framför en är på och hur vi funkar tillsammans. Jag vill alltid vara på ”ta”-avstånd så att jag kommer nära och vet vad jag pratar om och den som porträtteras vet vem jag är. Det är jätteviktigt och en av anledningarna till att jag använder ett 35 millimetersobjektiv.

Du säger att kameran är ett verktyg för att få kontakt med och lära känna människor. Picasso lär ha sagt att det största problemet med fotografering är kameran. Varför har ni så olika uppfattning?

– Ha, ha. Han har så rätt! Jag förstår precis vad han menar, absolut. Kameran kan vara väldigt störande. Och en fotograf som äger en kamera är ofta alldeles för respektfull mot kameran och den tekniken. Man blir nördig och börjar gulla med kameran. Det ser man överallt.

Stämmer med listan

Den amerikanske gatufotografen Eric Kim har gjort en lista på vad gatufotografer kan lära sig av Anders Petersen (”10 saker som Anders Petersen kan lära dig om gatufotografering”) Anders, som tycker att beskrivningen är en bra sammanfattning av hur han ser på fotografering, kommenterade en del av punkterna.

• Fota med hjärtat, inte hjärnan.

– Ja, att fota med hjärtat och lämna hjärnan utanför tror jag är oerhört viktigt. Jag tror att allt visuellt har med det emotionella att göra. Drabbas man inte emotionellt av en bild går man förbi den.

• Skapa fotografier som har fler frågor än svar.

– Svaren är totalt oväsentliga, det är frågorna som gäller. När man är ung tror man att man fattar allting, men det gör man inte så man får passa sig. Ju äldre du blir desto viktigare blir frågorna.

• Använd en enkel kamera.

– Det är rätt. Att använda en så enkel kamerautrustning som möjligt är bra, åtminstone för mig som vill ägna mig åt det väsentliga och komma nära människor. Om det är något mina bilder handlar om är det att komma nära och lära känna människor och därigenom lära känna mig själv.

• Stil är inget estetiskt.

– Stil är ett påfund som bestäms av andra. Jag skulle vilja ändra på det ordet och istället säga personlighet. Om man tittar på den internationella scenen och de fotografer som kan försörja sig själva så har de en egen profil, egen ”näsa” som är tydligt urskiljbar. Det handlar inte så mycket om stil utan om temperament, personlighet, kunskap och erfarenhet som har med identiteten att göra.

• Var galen.

– Det som utmärker framgångsrika fotografer är att de är nyfikna, lite blyga, har tålamod och en närhet till det gränsöverskridande. De ska vara lite koko och låta bli att ta hänsyn till alla samhällsramar och regler. Det tror jag är väldigt bra för kreativiteten.

• Kom nära människor.

– Absolut! Jag tror att alla människor är intresserade av andra människor på antingen det ena eller andra sättet. Sedan beror det på hur långt man låter det gå. Man kan vara älgfotograf eller fotografera broar också, men jag gillar att vara nära människor och att vara kreativ.

• Fotografi är ett självporträtt av dig själv.

– Ja, bortsett från att fotografering är ett sätt att lära känna situationen och temperamentet hos människor man fotograferar så är det ett sätt att lära känna sig själv. Det blir nästan terapeutiskt. Fortsätter man det resonemanget närmar man sig Christer Strömholm. Han sa att nästan alla hans bilder var en sorts självporträtt. Och så är det för mig också.

• Fokusera på innehållet, inte formen.
• Fotografering handlar om lösningar, inte problem.
• Behåll en oskuldsfull blick.

Anders Petersens bilder hittar du här!

Text: Göran Rooth

Foto: Göran G. Johansson

Göran Rooth

Göran Rooth har varit kommunal utredare i 35 år och har vid sidan av jobbet ägnat sig åt fotografering. Startade eget som fotograf och reporter i vintras. Är särskilt intresserad av att skildra vanliga människors unika liv. Är född och uppvuxen i Hölö och bor nu i ett gammalt trähus mitt i Södertälje.