DEBATT: LT:s svar om namnpublicering
Hej! Här kommer mitt svar:Jag vill börja med att säga att jag välkomnar en debatt. Det är bara genom samtal och diskussioner som pressetiken kan hållas levande. Generellt kan jag säga att och det ena fallet aldrig är det andra likt när det gäller publiceringsbeslut. Publiceringsbeslut föregås av många diskussioner och överväganden och det är inte alltid möjligt att berätta om alla dessa i detalj.Visst svänger mediernas och samhällets förhållningssätt till hur man ser på namnpublicering och hur detta ska regleras. Det är lätt att tro att allt blivit hårdare. Men runt 1900-talet publicerade medierna namn på människor som råkat ut för olyckor eller begått självmord på ett sätt vi i dag skulle se som hänsynslöst. I slutet av 1980-talet ifrågasattes hur ansvariga utgivare tillämpade reglerna för namnpublicering, med följden att det pressetiska regelsystemet ändrades. Och visst har namnpubliceringarna ökat i Sverige, sett ur ett 20-årsperspektiv — men alltså inte ur ett 100-årsperspektiv.Att ”mannen” inte får sitt namn och bild i tidningen beror helt enkelt på att han inte är känd. Kima George namnges i sin roll som vd för hemtjänstföretagen, men är kanske mer känd för Södertäljeborna som drivande i integrationsprojekt, som LT-krönikör och som författare.Att det rör sig om skattepengar spelar roll – att det faktiskt är offentliga medel det handlar om i den misstänkta bedrägerihärvan. Och visst spelar det också en roll hur många andra hemtjänstföretag som finns i kommunen. Om vi tar ett annat exempel: säg att en politiker i kommunstyrelsen gjort sig skyldig till ett brott. I stället för att skriva ”en politiker i kommunstyrelsen” och misstänkliggöra samtliga, föredrar jag att vara mer specifik.Själv har jag reflekterat över att det blir mer debatt om detta publiceringsbeslut än det tidigare då jag valde att namnge Silva Gündüz när hon häktades i en annan hemtjänsthärva, också misstänkt för grovt bedrägeri. Vad kan det bero på?Med vänlig hälsningAnna LiljehagT f tidningschef, redaktionschef LT/SPAnna Levin och Anna Liljehag är samma person, namnbytet har skett nyligen, red anm.
2 Kommentarer till “DEBATT: LT:s svar om namnpublicering”
-
Ingrid Sjökvist skriver: Jag håller helt med dig, Anna Liljehag: ju närmare samhällstoppen och ju närmare våra skattemedel en svindlare rör sig, desto mer både intressant och viktigt blir det att avslöja namn. Men varför redan nu? Varför inte vänta tills vi vet om Kima George, i det här fallet, är skyldig? Det kan ju faktiskt vara tvärtom.
Du tar exemplet med en KS-politiker. Javisst ska en skurk på den nivån hängas ut, det är vårt förtroende som är förbrukat och vi som väljare ska förstås få veta så vi kan rösta bort hen. Men i vems intresse (här ligger själva huvudfrågan!) ligger det att offentligt misstänkliggöra i stället för att vänta tills hen är befunnen skyldig i lagens namn? Det är ju hela poängen med mitt resonemang, att inte ha så bråttom, att ha modet att inte publicera namn förrän man är säker på skulden. Att ha modet att avstå från att riskera att kullkasta en människas hela liv, om det nu är så att hen är oskyldig. Vilket ju är fullt möjligt, det vet ingen av oss förrän juridiken har fått jobba.
Och det är här en förskjutning har skett, jag tycker det skulle vara intressant att försöka förstå varför den inträffar just nu, vad det är i vår tid som påverkar den åt det håll den glider. Din historiska resumé var förresten väldigt intressant, tack för den. Den visar att det går att påverka de pressetiska principerna och det kanske är dags för det igen?
Att jag inte reagerade när du namngav Silva Gündüz är en ren slump. När jag är bortrest, vilket händer då och då, läser jag helt enkelt inte LT. Och i min artikel häromdan valde jag att inte ta med henne som ytterligare ett exempel. Men problemet är precis det samma.
Ingrid Sjökvist
chefredaktör, Kulturdelen
Visst, glidningen är intressant. Jag har ingen klok analys där. Hårdare samhällsklimat, hårdare tag mot brottslingar såväl i samhällsdebatten i stort som i medier? I internationella jämförelser är namnpublicerar Sverige fortfarande i mindre utsträckning. Samtidigt försöker man ju på olika sätt inskränka mediers sätt att arbeta, t ex lagen om kränkande fotografering.
Det är just detta, varför brådskan, som jag i dag inte kan diskutera närmare.