Det här med namnpublicering …
I dagens (14/2) LT kan vi läsa att Kima George, författare och krönikör, tidigare anställd i Södertälje kommun, är häktad. På sannolika skäl misstänkt för grovt bedrägeri i den så kallade hemtjänsthärvan.
Jättebra, tycker vi, att polis och åklagare nystar upp i den härvan, att inte skattepengar hamnar där de inte ska hamna, att de skyldiga hittas, döms och straffas.
Men. Det är det här med namnpubliceringen. Och då tänker vi inte främst på att endast en av två häktade har namngetts. Kima George och ”mannen”. Heter han inte något? Eller varför klarar han sig undan?
LTs ansvariga utgivare, Anna Levin, motiverar tidningens ställningstagande om av avslöja Kima Georges namn, med att nyhetsvärdet i avslöjandet är ”enormt”. Såklart det är av stort nyhetsvärde att vi får veta att ytterligare ett hemtjänstföretag ställs under lupp. De sköter sig, våra poliser. Och att de är några på spåren som misstänks ha roffat åt sig av skattepengar det är förstås bra. Nu ska juridiken jobba, bra, bra.
Pressen har, i detta och liknande fall, att väga det så kallade allmänintresset mot hur stor skada en enskild person lider om hens identitet avslöjas.
För bara något årtionde sedan tolkades den här pressetiska regeln till så gott som hundra procent till den enskildes fördel och det skulle vara något alldeles utöver det vanliga för att allmänintresset skulle anses överväga. Den som inte är dömd ska inte hängas ut, var praxis.
Under senare år har det skett en tydlig förskjutning av tillämpningen av dessa pressetiska regler, och då till det så kallade allmänintressets fördel – vem som nu kan avgöra vad som är av allmänintresse. Numera är det inte ett dugg ovanligt med vare sig namn- eller bildpublicering av misstänkta. Vad denna förskjutning beror på vore roligt att diskutera någon gång mer offentligt.
Praxis är – och har varit – att ju mer offentlig en misstänkt person är desto mer får hen tåla. Men att en ägare av ett hemtjänstföretag i Södertälje skulle anses tillhöra den gruppen kan man verkligen diskutera. Även om det rör sig om stora summor, tillika skattepengar som vi behöver till annat än att göda någons egna fickor med.
Det handlar ju inte om att inte publicera namn på en skyldig eller företaget i fråga, utan om att vänta tills domen har fallit. Eller, om nu Kima George inte är skyldig, låta bli att avslöja att hon över huvud taget varit misstänkt.
Det är också viktigt att avslöja vilket företag det rör sig om, tycker Anna Levin i LT, för att andra hemtjänstföretag inte ska känna sig uthängda. Men. Vilket intresse har pressen av att hjälpa ett privat, vinstdrivande företag att kvarhålla förtroendet hos sina kunder? Sin trovärdighet ska de väl sköta själva och nog kan de alla informera internt och bland anhöriga och boenden så att de slipper misstänkas?
Att vi, om de nu häktade befinns skyldiga, har rätt att få veta det, är självklart. Men i vems allmänintresse ligger det att ta del av en misstanke?
Ingrid Sjökvist
Ingrid Sjökvist
Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.
11 Kommentarer till “Det här med namnpublicering …”
-
Tina Westerlund skriver:
Sent ska syndar’n vakna och här kommer jag, som jästen efter degen, in i diskussionen. Först som sist ska det sägas att det är en bra och viktig diskussion du har tagit upp, Ingrid. En som numera (oftare än förr?) glöms bort i det stegrande mediabruset och knappt någon tycks intressera sig för.
Jag tänker, som i flera av inläggen här, att det ofta borde vara mer måtta på hur bråttom det behöver vara med att publicera namn.
Men den här gånger tror jag inte det är småföretagaren eller hemtjänstentreprenören som hängs ut med namn i tidningen. Det är inte ens min FB-vän Kima (eller gamla informationskollega från kommuntiden). Det är inte författaren, pristagaren, kvinnan som fick representera Södertälje kommun på en kungamiddag. Inte uppdragstagaren, projektledaren. Vilket i sig är illa nog och kanske sammantaget gör namnpubliceringen befogad skulle nog en och annan tycka.
Den (vilket märkligt nog påpekas påfallande lite i de olika inläggen) som förekommer med namns nämnande är rimligen LT-krönikören Kima George. Och se då kommer saken i ett lite annat läge.
Herre jisses, hur skulle LT kunna försvara att inte publicera? Vad har en tidning om inte sin trovärdighet?
Så. Med sorg konstaterar jag att en känd Södertäljekvinna som är allt ovanstående (och mer därtill) är häktad som misstänkt för ett brott. Grov ekonomisk brottslighet. Det har stort allmänt intresse. Även vi som hade velat slippa höra det har rätt att få den informationen.
Så går mitt resonemang.
-
Kerstin Ekberg skriver:
Hej Ingrid och alla andra läsare.
Det är intressanta synpunkter, värda att fundera över, även om jag inte håller med dig i själva publiceringsfrågan i detta fall.
Men en punkt har du missförstått. Det jag skrev på slutet, att det hänger på henne själv om hon kan återfå sitt anseende, menar jag gäller om hon döms som skyldig till brott. Jag menar att efter en rättsprocess och ett avtjänat straff ska man kunna komma igen, men om det går hänger mycket på en själv. Men givetvis även på omgivningen.
Visar hon sig oskyldig måste givetvis de medier som har publicerat hennes namn berätta detta på ett tydligt sätt.
I båda fallen skadas givetvis den omskrivna personen av publiciteten. Det är ju den skadan man måste väga mot allmänintresset, som jag här tycker väger över.
Kerstin Ekberg-
Ingrid Sjökvist skriver: Puh, Kerstin Ekberg, vilken tur att det var så du menade. Att det inte ska åligga den enskilda att övertyga allmänheten om sin oskuld. Det hade varit lite väl tungt.
-
-
järnakille skriver:
Bra…helt rätt
-
Margareta Lithén skriver: Hur många hemtjänstföretag finns det i Södertälje? Är det rimligt att de som inte gjort något fel ska misstänkas för att man inte vill publicera namnet på den som verkligen är misstänkt?
Jag tror inte att hemtjänstföretagen är så många att en sådan här misstanke kan försvinna i mängden.
Det här är ett problem i lokal journalistik att man genom att inte publicera namn sätter en stämpel på oskyldiga.
Det är osaken till att jag anser att LT gjorde rätt.-
Ingrid Sjökvist skriver:
Nej, Margareta Lithén, det är inte rimligt att de som inte har gjort något fel ska misstänkliggöras. Helt rätt. Inte heller de som kanske inte har gjort något fel. Det är det som är min poäng. Att det därmed dröjer tills man kan offentliggöra dem som i stället är skyldiga kanske inte gör något?
Ingrid Sjökvist
-
Margareta Lithén skriver:
Jo, jag tycker också att man kan vänta med namnpublicering i många fall, men om man skriver att ledningen för ett hemtjänstföretag har häktats, då har man redan misstänkliggjort de andra – i det här fallet få – företagen i samma bransch. Ska man då vänta med nyheten överhuvudtaget? Ska man skriva bara ” företagsledare”? Nej, där kommer allmänintresset in, tycker jag, eftersom hemtjänstföretag har hand om våra svagaste och dessutom betalas med skattemedel.
-
-
-
Ingrid Sjökvist skriver:
Ditt resonemang, Kerstin Ekberg, om chefers och förtroendevaldas ansvar skriver jag under på. Om vår rätt, som medborgare, att veta om det företag vi anlitat kör med skumraskaffärer eller inte. Att få veta om de politiker vi har röstat fram förvaltar sitt förtroendekapital eller om vi ska rösta bort dem.
Men.
Varför ska jag behöva veta att någon av de här personerna är misstänkt, fortfarande inte dömd? Vad ska jag med den informationen till? Jag vet ju fortfarande inte, så jag kan inte basera någon av mina handlingar på den, inte byta leverantör eller parti. För jag vet inte. Inte förrän juristerna har jobbat klart. Det har hänt förr i historien att misstänkta har befunnits oskyldiga, vad ska vi annars med rättslig granskning till?
Att samhällets toppskikt måste tåla en hårdare granskning av pressen (jag utgår från att du inte menar en rättslig sådan, där får vi väl hoppas att alla granskas lika noga) håller jag med om. De råder över så många människors liv och över offentliga medel och deras rättskaffenhet är alltså av högre allmänmänskligt intresse än andras.
Men även politiker och chefer är människor och vad händer med dem om de misstänks, ”hängs ut” och sen befinns vara oskyldiga? Att spotta i nävarna efter en sådan rättegång och rentvå sig själv, som du föreslår att Kima George ska göra, om det visar sig att hon är oskyldig, det tycker jag är ett cyniskt förhållningssätt. För varför ska hon belastas med behöva försöka rentvå sig själv i allmänhetens ögon? Hur lätt är det, förresten? Ingen rök utan eld … , det uttrycket känner vi alla till.
Jag menar alltså inte att vi inte ska få veta, jag menar inte att vi inte har rätt att få veta, jag menar inte att pressen inte ska avslöja fifflare. Men jag förstår fortfarande inte varför vi inte ska kunna vara försiktiga med utpekandet innan vi känner till sanningen.
Min andra undring är varför denna glidning i pressetik sker i just vår tid? Den måste, precis som de exempel du ger, naturligtvis ses i ljuset av sin samtid. Så vad är det då idag som gör att vi tycker det är okej att avslöja misstänkta, vad är det som gör att vi har så bråttom, att vi inte kan vänta tills de är dömda? Eller juridiskt rentvådda? Det vore intressant att ventilera.
Ingrid Sjökvist
chefredaktör -
Kerstin Ekberg skriver:
Företagsledare måste tåla offentlig granskning
En företagare har ett särskilt ansvar och har givits ett förtroende. Därför måste företagare tåla en granskning. Och därför tycker jag att det var rätt att publicera namnet på den misstänkte företagaren, som LT gjorde nyligen. Ja även Kulturdelen.nu har ju publicerat namnet flera gånger i den debatt som har förekommit. Och jag utgår från att det är ett genomtänkt beslut.
Praxis kring namnpublicering, och synen på detta, ändras liksom mycket annat i samhället. Just nu sitter jag och läser ett historiskt källmaterial från Södertälje. Där framgår att staden åren 1873-74 gjorde upp med grannkommunerna om fördelningen av fattighjonen, alltså vilken kommun som skulle betala för vilka fattiga. Samtliga hjon fick sina namn publicerade. Ett slags skamstraff utöver själva fattigdomen, således. Så gör man inte i dag.
Bläddrar man i fackliga tidningar från 1930-talet kan man konstatera att det var vanligt att namn på strejkbrytare publicerades, liksom namn på anställda som erbjudits möjlighet att gå med i fackföreningen men avstått från detta. Så gör man inte heller i dag.
När jag utbildade mig till journalist i slutet av 1960-talet gällde som riktmärke att pressen publicerade namn på den som dömts till två års fängelse eller mer.
I vår tid talar många om att ta särskild hänsyn till offer för brott. Jag tänker ibland på den döda kvinnan i det så kallade ”styckmordsfallet”. Många har engagerat sig för de dömda läkarna och deras namn är fortfarande okända för den stora allmänheten. Offrets bild och namn, som är mycket ovanligt, har däremot publicerats utan hämningar tillsammans med nedsättande uppgifter om hennes liv och hemska detaljer om hennes död. Vem tänker på hennes barn, anhöriga och deras känslor?Tillbaka till den senaste hemtjänsthärvan och det aktuella bolagets chef. Vad är rätt, i vår tid och i vår stad?
Jag ska försöka förklara varför jag tycker att LT gjorde rätt som publicerade hennes namn.
• Brottet hon är misstänkt för har med hennes roll som företagare att göra och hon är högsta chef för verksamheten.
Det finns andra inblandade, vårdtagare och anställda, som kan vara inblandade i brottslighet. Men deras namn har inte offentliggjorts och det bör heller inte ske, om de inte döms för grova brott. Den högste ansvarige däremot måste tåla en hårdare granskning.
• Företaget får sina inkomster av skattemedel och offentliga regler styr en stor del av verksamheten, som är vård av personer med stort hjälpbehov. Därmed finns ett allmänintresse att granska mer ingående än om det gällde ett vanligt företag med enbart privata kunder.
• Det finns ett konsumentintresse att veta vilka vårdbolag som ägnar sig åt oegentligheter. Den som ska välja utförare av tjänster, och deras anhöriga, måste få veta vilka bolag som inte sköter sig. Då behöver man också veta vilka de ledande personerna i bolagen är. Kommunen får ju den här informationen genom polisen, och jag anser att även allmänheten behöver den.
• Många företag utför den här typen av vårdtjänster. Genom att publicera namnet på det misstänkta företaget så faller ingen skugga över andra, som kan vara oskyldiga. Och publicerar man företagets namn så hänger givetvis högste chefens namn med, särskilt när hon som i detta fall är häktad.
En helt annan sak vore det om man inom ett företag upptäckt att en anställd gjort sig skyldig till ekonomiska brott, sagt upp vederbörande och tvingat hen betala tillbaka brottsligt åtkomna pengar. I ett sådant fall finns det i allmänhet ingen anledning att publicera namnuppgifter.
• Kima George är också en offentlig person med hög profil. Hon har i många år deltagit i samhällsdebatten. Hon måste tåla granskning och kravet på att leva som man lär blir extra strikt.Företagets förtroendeställning
Det finns en ganska stor enighet om att offentlig verksamhet måste granskas och tåla insyn. Jag anser att även privata företag har en förtroendeställning som gör att de ska granskas. I det här fallet är det uppenbart, då verksamheten betalas med allmänna medel och Vårdtagarna-kunderna är gamla, sjuka eller funktionshindrade och därmed extra utsatta.
Därutöver är det värt att komma ihåg att alla företag har fått ett förtroende av myndigheter, anställda och kunder. Företagen drar den anställdes skatt från lönen och kundens moms från inköpspriset. Sedan förvaltar företaget pengarna på sitt eget konto och betalar in till skattemyndigheten i efterhand. Borde göra. Men här är insynen så dålig att du och jag inte ens kan ringa skattemyndigheten och kontrollera om vår egen källskatt är inbetald. Företagen har också allt mer fått uppdraget att själva kontrollera att t ex olika miljöregler följs. Förtroendet och uppdraget att förvalta och betala in andras pengar och att sköta sådant som tidigare var myndigheters kontroll, medför, enligt min mening, att företag och deras ledare måste tåla en rejäl granskning just i sin roll som företagare.
Jag anser att medier här i Södertälje har varit alltför lite öppna då det gäller brottslighet i företagarvärlden. Vi kan då och då läsa om Södertäljeföretagere i t ex frisörbranschen har dömts för brott, ofta skattebrott. Som konsument vill jag inte gynna den ekonomiska brottsligheten och därför vill jag veta vilka det är och vilka andra företag som de eventuellt driver. Ett konsumentintresse, helt enkelt.Sammantaget gör det här att jag anser att det var rätt av både LT och Kulturdelen.nu att berätta att det var just Kima George som häktades i den senaste hemtjänsthärvan.
Visst skadas hennes anseende av detta. Kan den skadan repareras? Det avgör hon i första hand själv. Dels genom att på alla sätt hjälpa till vid utredningsarbetet, vara ärlig och berätta vad hon vet. Och därefter, när hela den juridiska processen är avklarad, på ett konkret sätt både i ord och handling ta ställning mot ekonomisk brottslighet och för vittnens och brottsoffers trygghet.
Det hedrar henne för resten att hon gick in till häktningsförhandlingen utan tröjor och händer för ansiktet.Kerstin Ekberg
Södertälje -
Ami Lönnroth skriver:
Jag håller fullkomligt med dig Ingrid. Det borde fortfarande vara så att den som inte är dömd inte heller ska hängas ut. Det är den regeln vi höll hårt på under mina fyrtio år i dagspressen. Men numera tycks den enskildes rätt i medierna ha hamnat på undantag. Även när det gäller personer som inte är misstänkta för något brottsligt. Tänk på den döende patienten på Akademiska sjukhuset i Uppsala som filmades på sin dödsbädd för att sedan, efter sin död, visas upp i en TV-serie. Och när de anhöriga som chockats av vad de såg stämde sjukhuset förlorade de – den heliga pressfriheten kom i första hand . och fick betala dryga rättegångskostnader.
Jag tänker mest på hennes anhöriga och barn, stackars barn vars mors namn blivit så utsatt.. och i gengäld blir barnen också utsatta..
Men så tänker inte LT, de tänker mer på ”allmänn intresset” BARA i detta fall, och på pengar.
Det knäppa är att LT aldrig gjort så innan, och det fräcka är att Anna, hon som försvarade namnpubliceringen är Kimas väninna.
Jag tycker att någon borde gå tillrätta med LT.
Om LTs chef hade begått nå’ brott, skulle allmänintresset väga mer då eller ?
Galet och själviskt av LT.