Kulturdelen

Tomas Norström, skådespelare, regissör, producent, dramatiker. För många av oss känd från framför allt Pistvakt och Jägarna. Just nu repeterar han in en monolog, en entimmesföreställning, på Spinnrocken i Södertälje. En pjäs av engelsmannen Ian Drury, The man himself. I Tomas Norströms egen översättning har den fått namnet: Jag heter Mikael.

Två regissörer har han, Mankan, Magnus Nilsson från Oktoberteatern och när inte han kan; Alexander Moberg.

– Det har blivit så och det funkar bra, säger Tomas Norström.

Vi träffas i Spinnrocken, i Frälsningsarméns gamla samlingssal med de vackra varmgula träväggarna, med läktare och scen. På den har Tomas Norström byggt upp en miljö, ett ytterst enkelt kök, ett köksbord och en hylla med det nödvändigaste. I det köket utspelar sig hela handlingen.

– Det är bara jag och en radio på scenen, berättar han. En radio med en enda melodi och den håller Sulo, Sören Carlsson från Hölö på att spela in.

Angelägen pjäs

Pjäsen har spelats i Sverige i två uppsättningar tidigare. Dels av Jan Jönsson (som gav den 800 gånger, bland annat för fångarna på Kumla) och dels av Jan Waldecrantz. Att också Tomas Norström har tänt på den beror på flera saker. Dels är han en ytterst mångsidig teaterman, den här föreställningen har han själv producerat, gjort dekor och rekvisita. Dels har han en viss förkärlek för temat ”ensam man”, ska det visa sig senare under vårt samtal. Och dels är pjäsen, som han säger, otäckt aktuell.

– Jag ser det förestående valet som något av ett ödesval för Sverige. Och då har jag tänkt, vad kan jag bidra med? Jag är ju skådespelare, kan jag hjälpa till på något sätt? Och då fick det bli den här pjäsen.

Ensammare än ensam

Jag heter Mikael handlar om en ensam man, en mycket ensam man, utan social gemenskap, utan intressen, utan sammanhang, förutom ett enahanda arbete på ett lager, där han ansvarar för sin arbetsgivares, elbolagets, strömbrytare.

– Pjäsen igenom försvarar han för både sig själv och för världen varför han går med i National Front*). Han är av den skötsamma sorten, ingen man förknippar med några järnrör precis.

Han bryter inte mot några lagar, han bor i ett högst ordinärt bostadsområde, men känner inte igen sig i det längre. Han har så tråkigt att han ibland bara måste resa sig från sin stol och bara ställa sig någon annanstans i sitt kök.

– Han törstar efter sammanhang, efter kärlek, summerar Tomas Norström som håller på att tränga in i rollen som Mikael som bäst.

Fem dagar i veckan repeterar han, ibland ensam, som nu när vi hälsar på.

Premiären är satt till den 24 april, på Södra teatern i Stockholm. Den 1 maj spelar han på Castor i Södertälje. Under hela maj ges sedan pjäsen för skolorna och i höst blir det öppna föreställningar i Södertälje, också de på Castor.

Tomas Norström har alltså översatt pjäsen, från dess originalspråk. Ändrat lite och anpassat. National Front har han valt att behålla, företeelsen som lika väl skulle kunna befinna sig i samma medvind i Sverige som nu i England. Däremot har han plockat bort ortsnamn och i stället för Themsen säger han till exempel ”floden”. För att göra pjäsen allmängiltig, vad tid och plats beträffar.

På hemmaplan

Tomas Norström är från Södertälje och växte upp i Södra. Och visst har han spelat teater också här tidigare. På 70-talet till exempel i teatergruppen Engelbrekt, för ett par år sedan var han med i sommarteatern Oliver Twist på Torekällberget, han har gästspelat med både Riksteatern och Västeråsteatern och han har filmat här. Senast kortfilmen Stig, som helt och hållet utspelar sig i Södertälje. Den handlar om en ensam man som som vuxen upptäcker att han aldrig gjorde det där som andra gjorde när de var små. Så då måste han göra det nu i stället, åka rutschkana vid Måsnaren, sätta tungan på räcket vid Månskensrinken och palla äpplen.

1978, när Tomas Norström kom in på scenskolan, flyttade han från stan.

– Jag ville verkligen bort och nu när jag är här så mycket är det med blandade känslor jag åter rör mig i centrum. Nygatan, till exempel. Roxy, en gång en biograf. En stad som inte ens kan hålla sig med biograf, vad är det? Rena kulturskymningen. Likaså huset vi sitter i, Spinnrocken, det hotas ju av rivning. För att ge plats åt inget annat än ett parkeringshus. Gör inte det, snälla! För fan, gör inte det! Det är ett kulturhistoriskt minnesmärke med massor av ungdomsaktiviteter. Det är helt enkelt ovärderligt.

– Dessutom en oöverträffad replokal, som ABF ställer upp med för mig. Helt otroligt. Jag har över huvud taget träffat så väldigt många trevliga människor i den här produktionen.

Gediget arbete

Fem dagar i veckan repeterar han. Det ger åtminstone oss från Kulturdelen en ny förståelse för vilket hårt arbete det är att vara skådespelare, att ta till sig texter och tolka dem.

– Ja det är sant, jag lär mig texten först när jag förstår den. Just den här innehåller så många lager.

Ett av dem är på det existentiella temat. Mikael vill ha något att tro på. Är det inte mer än så här, undrar han gång på gång, livet? Blir det inte mer? När han konfirmerades trodde han att något äntligen skulle hända, väntade på näst intill en uppenbarelse. I stället blev det ingenting.

En dag öppnar sig emellertid en möjlighet för honom, och det är när han lär känna en kille som är med i National Front. För honom är Mikael ett öppet mål och han ber honom dela ut flygblad.

– Nu var det National Front som kom i hans väg, det hade lika väl kunnat vara en religiös sekt eller något annat. Människor som förlorar sitt sammanhang befinner sig i fritt fall, konstaterar Tomas Norström.

Väldigt produktiv

Över fyrtio filmer har han medverkat i. En av de allra bästa, tycker han själv, är Kitchen stories eller Psalmer från köket som den kom att heta på svenska, på norska, produktionsspråket, Salmer fra kökkenet.

– I Sverige gick den inte länge alls, däremot blev den prisbelönad i många andra länder och var en så här liten bit från att Oscarsnomineras, säger han och måttar någon millimeter med fingrarna.

Den utspelar sig på den tiden då köken skulle moderniseras. Hemmafruars många steg mättes, deras armrörelser noterades och hur de sträckte sig efter mjöl och socker i skafferierna. I filmen är det Folke (Tomas Norström) som fått i uppgift att undersöka en norsk ungkarls köksvanor. Bara iaktta, utan att interagera.

Se där, ytterligare en produkt på temat ensam man. Här kommer några till: Filmen som han själv skrev om växeltelefonisten Gunnel, på 50-talet som blev uppringd av en ensam man som läste dikter, en historia hämtad ur levande livet. Eller likaså kortfilmen Pingis för ensamstående, där motspelaren är en robot. Eller Stig, historien om den ensamme mannen som som vuxen upptäcker att han inte har gjort det som andra gjorde när de var yngre. Alltså måste han nu åka rutschkana vid Måsnaren, slicka på räcket vid Månskensrinken, palla äpplen. Allt det här sker i Södertälje. Och spelades på olika filmfestivaler.

– Ja, jo, skrattar Tomas Norström, det är nog så. Jag har alltid dragits till den typen av roller, den typen av berättelser. Jag spelar gärna ensamma män, det ligger en sådan dynamik i ensamheten. Själv kan jag känna mig trygg i den, att sitta på kafé till exempel, vara omgiven av sorl och liv och ändå bara rå mig själv.

Sorgliga figurer

Så berättar han om sin monolog i början av 90-talet, Fetischisten, som han spelade i en SL-buss, om en ensam man som samlade på damunderkläder. Inte för sexuell njutnings skull utan för att komma åt värmen från de lena tygerna.

– Vid en av föreställningarna, det var i Sundsvall och det var arton grader kallt ute och jag frös som aldrig förr, där förnam jag plötsligt ett igenkännande från någon i publiken. En instämmande suck eller utandning eller vad det var. Nästa morgon vaknade jag till lokaltidningsrubriker: Gästande teater inspirerade till stöld. Butik rånad på damunderkläder för 200 000.

När vi träffas har Tomas Norström just återvänt från Karlshamn, där Riksteatern gav en reading om barnfattigdom, där vanliga Karlshamnsbor fick vara med och läsa dramatiserade intervjuer med barn.

Det låter politiskt.

– Ja, det är klart det är. Jag har själv alltid varit politiskt intresserad, alltid försökt sätta kulturen i sitt politiska sammanhang.

Han var till exempel med och startade Nya Pistolteatern en gång i tiden, var dess konstnärliga ledare, tillsammans med Anders Åhlander, också han Södertäljebo, med ambition att locka även ovan publik.

Läskigt före

Jag heter Mikael – premiären börjar närma sig.

– Usch ja, det är med skräckblandad förtjusning jag inser det. Ensam på scen. Var gång jag sätter upp en monolog tänker jag: Vad fan har jag hittat på det här för? Men har jag väl kommit upp så lägger sig nervositeten och det blir bara roligt.

– Det här ska bli riktigt spännande.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

*) National Front är ett brittiskt högerextremistiskt politiskt parti, bildat på 60-talet.

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.