Kulturdelen

Kulturdelens ansvarige utgivare för rätt många år sedan.

Inte en snöflinga så långt ögat når. Härligt, tycker vi som inte så gärna hasar runt på vare sig laggar, skenor eller snorhala trottoarer. Är man, som undertecknad, född och uppvuxen i Skåne, mitt i centrala Malmö till på köpet, så har man legala skäl för den uppfattningen.

Jag minns en av de vintrar jag var förvisad till södra Norrland. Trycket från omgivningen på att åtminstone prova skidor hade vuxit förbi motståndet så familjen ägde således några par. Några gånger per säsong användes de också. Det gick att lära sig och härligt var det åtminstone efteråt med röda kinder och några kilometer åka i benen. Det gick att lära sig uppskatta skogens tystnad och skönhet i vinterskrud.

Svärmor kom på besök. Hon var en glad lax, en nyfiken och orädd person som gärna ville ”hänga med”, som hon sa.  (Att jag använder imperfekt beror på att hon inte gör det längre, alls.) Skidor, det låter kul, det kan väl inte vara så svårt, sa hon. Hon kom från Österlen.

Vi trädde på henne längdisarna, satta stavarna i händerna på henne och virade öglorna runt handlederna som vi lärt oss. Då föll hon. På stället. Vi lyfte upp henne och visade att man ska glida, inte traska med skidorna, de ska inte lyfta utan följa spåret. Det hade vi glömt att säga, det uppenbara är svårast att lära ut. Hon tog ett glid och så föll hon igen.

När hon hållit på så i tio meter och hennes barnbarn började gråta, befriade vi henne från skidorna och räddade henne på så vis från en för tidig lårbensskada, den kom i alla fall några år senare.

Jag tänker på den här situationen ibland då jag behöver be någon om hjälp på ett för mig totalt främmande område. Då jag måste konsultera någon som redan kan, som inte inser att det är viktigt att berätta att man ska glida, inte traska med skidor, så att säga. Teveförsäljare som viftar med fjärrkontroller och rattar sig fram via boxar och digitala kanaler som vore de födda inne i teven. Datorsupporter som pratar it-iska mer än något begripligt språk. Jag tänker på mig själv, på den frustration jag känner när jag inte lyckas förklara för min omgivning det jag tycker är uppenbart. Det är lätt att glömma att det finns de som ramlar på skidor trots att de står stilla.

Själv föredrar jag, trots den bedrövande tanken på klimatförändringar, att kunna traska på på halkfritt underlag. Det mörker som därmed sänker sig så här års går alldeles utmärkt att motverka med inomhusbelysning och goda böcker. Med konserter och biobesök, med teateruppsättningar och utställningar. Med goda samtal.

Om allt det här kommer vi att skriva i Kulturdelen också det här året. Hoppas att ni vill ta del av det vi presenterar.

Gott nytt 2014!

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johanssdon

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.