Lovande Cabaret infriar med råge

Förtjust. Ja, je suis très enchanté och mycket lycklig över att ha fått se dig, Cabaret à la STA. Jag har både intervjuat regissören och sett en sen repetition och tänkt: Det här är bra, synnerligen lovande. Men som STA levererar! Hoho!

Gustav Gälsings Conferencier guidar oss genom föreställningen också när han inte dansar sjunger. Ibland som en fe eller en spion? Stundtals bara med en blinkning. Så snabb. Så säker. Grundad i sin mimik, som i hans fall innefattar hela kroppen. Visst är det en tacksam roll, men vilken närvaro, vilken lust att berätta och vilka tolkningar av kupletterna!

– Är det en kille som gör Conferencieren? Jag trodde det var en tjej, hör jag någon säga i pausen.

Och det är lätt att förstå. Gustav Gälsing är så söt, så söt i sin bystiga korsett och sin häftiga sminkning, men han gör inte sin Conferencier till en hen utan ibland till en hon och ibland till en han – med blixtsnabba byten. Mästerligt.

Miljön är en skum, depraverad klubb i 30-talets Berlin, med brunbetsad bardisk och ölflaskor försedda med porlsinsproppar. Mörka pinnstolar. Kit Kat Klub, så i tiden, både 30-talets och vår. Depraverat? Queer? Allt är tillåtet. Alla hälsas ”Willkommen”. Det gäller att roa sig medan tider är, att försöka stänga örat mot mullrandet utifrån, ett mullrande som börjar så försåtligt försiktigt.

Sandra Karlung, som jag med stor behållning hört sjunga tidigare kan verkligen beröra, fånga, locka med sin sång, men hon är också en duktig aktör och dansare. Hon gestaltar säkert sin rollkaraktär Sally Bowles’ förvandling under pjäsens gång, från den utmanande, prostituerade nattklubbssångerskan till en förälskad ung kvinna som vill bilda familj – i alla fall en tid, innan…

Sandra Karlung gör en stark insats som Sally Bowles, med häftiga sinnesväxlingar, men finge jag önska, så vore det att hon tonar sig en del i sitt sista sångnummer. Jag skulle bli ännu djupare berörd av en mer återhållen desperation.

Det är lätt att glömma bort att hela den här ensemblen är amatörer (utom Mats Hedlund, som regisserat). Ribban ligger högt och mina upplevelser och intryck blir därefter.


Att Anna Östman aldrig har stått på en scen förut, är fullkomligt obegripligt. Hon är så självklar i sin hyresvärdinna. Hon bara står, går, sjunger och ÄR Fräulein Schneider.

Roland Cox har tidigare skrivit för scenen, men aldrig spelat teater. Också han övertygar i sin roll som den timide, judiske frukthandlaren Herr Schultz – bäst, när han för en gångs skull blir rejält förbannad. Det blir han från tårna.

Här vill jag passa på att ge en eloge till Henric Linder och Amanda Widmalm som stått för sånginstuderingen. Ingen lätt uppgift. Flera av sångerna har knepiga omfång – ja de är inte melodiskt enkla heller – och jag antar att det är därför de ibland ligger för lågt för några av sångarna. Det är lite synd. Kanske hade man kunnat ta bort någon enstaka sång – men jag vill inte vara den som väljer.


Mycket glatt överraskad blir jag av sångaren Gustav Asplund. Han har inte bara en behagligt varm röst, han vet att lägga sin känsla i orden också. Och det märktes att det inte bara var Sally Bowles och jag som blev berörda av hans sjungna kärleksförklaring.

På Kit Kat Klub, alias Sagatetatern, finns inget orkesterdike utan ett orkesterloft, där en – till synes – damorkester huserar med tyllkjolar, strumpbyxor och hattar. Det är genialt med orkesterloftet på denna lilla scen. (Behåll den, STA!) Snedtrapporna ditupp fungerar utsökt som häng för det depraverade folket i Kit Kat Klub när de inte är uppe och jobbar.

Klädbyten (det är rena Kit Kat-walken) sker under loftet utan insyn från publiken. En skog av vita tygremsor skyler till fullo.

Kostymerna: Baletten i budoirrött och svart, Sally Bowles enkla klänningar i rakt 30-talssnitt, medan hennes scenkläder på klubben är både utmanande och glamourösa. Hårprydnaden, helt i pärlor, är så läcker att man förlåter den trasslet med kindmikrofonen. Och plymerna sen!

Ja, Sigge Paulsson och hennes kostymgäng har gjort ett fantastiskt jobb, glittrigt, utmanande, queer. Mycket pärlor och blänkande siden. Till sig och sina musikerkolleger i den mixade damorkestern (hon spelar trumpet också) har hon gjort förtjusande ”uniformer”. Gilla! Tyllkjol runt strumpbyxbeklädda karlben är man inte bortskämd med. Och uniformshattarna är bedååårande.

Också sminket får jobba hårt. Det går åt flera maskörer och mycket färg i den här uppsättningen. Men är det glamour så är det.


Precis som regissören Mats Hedlund berättade i min inför-artikel så är Cabaret komedi till en början, men sedan blir den både otäck och skrämmande. Den förvandlingen är mästerligt gestaltad i den här uppsättningen. Mats Hedlund börjar med att ge oss den soliga, trygga bilden av Barnet som med sin klockrena röst sjunger en folkvisa a capella. Sedan bygger han med hela ensemblens hjälp upp det sugande crescendo som till slut visar oss HOTET. Jag kastades instinktivt bakåt i stolen. Ren självbevarelsedrift. Och det är ett hot vi alla behöver bli påminda om. Hotet som alltid finns i vårt samhälle, även när det bara visar ett försåtligt leende.

Turid Ekefjord som spelar Barnet gör en fantastisk sånginsats, som ensam sjunger första versen i ”I morgon blir världen min”. I pjäsen finns inget barn. Det har Mats Hedlund själv lagt till.


Lovisa Svensson var en för mig ny bekantskap. Hon spelar Fräulein Kost och visar sig vara en mycket säker sångerska. Hennes röst har mycket och vacker klang och hon fraserar suveränt.

Det är lätt att förfasa sig över de beslut, som en del av pjäsens karaktärer tar, men hur kan jag veta att jag inte skulle göra detsamma? Vem säger att jag skulle välkomna de av regimen oönskade, demoniserade i mitt hem om det skulle betyda att jag miste jobbet? Lägenheten? Riskerade deportation?

Men innan dess, innan det har gått så långt behöver vi – inte minst här i Södertälje – bli mer vaksamma på det där försåtliga hotet. Innan, det är då vi har chansen att säga: Willkommen, Bienvenu, Welcome! Fremde, Étranger, Stranger…

PS Och ni Stockholmare som läser det här: det är faktiskt inte längre från Stockholm till Södertälje än från Södertälje till Stockholm.

Text: Margareta Lithén

Foto: Göran G. Johansson

Fler bilder här!


Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.

1 kommentar till “Lovande Cabaret infriar med råge”

  1. […] Här kan du läsa vad Margareta Lithén skriver om Cabaret. […]

Trackbacks

  1. Kulturdelen recenserar Cabaret | Cabaret

Lämna en kommentarLämna ett svar till Kulturdelen recenserar Cabaret | Cabaret