Musikalisk höjdare – på gott och ont

Lotta Arvidsson Eklind sjunger som en gudinna om kärleken till ett gatukök.

Årets Täljerevy, som hade premiär igår är en höjdare musikaliskt med en suverän, kock-klädd kvartett musiker och välsjungande skådespelare – några helt outstanding. Roliga musikreferenser mellan numren och spännande stämsång. Synd bara att det lite för ofta går ut över texterna.

Premiärpublikens stora jubel hörs oftast efter stora sångnummer. Som när Lotta Arvidsson Eklind sjunger om Mias gatukök med den längtan i rösten som bara en djupt känd saknad kan skapa. Och igenkänningsfaktorn är hög:

lagom klick med dressing

curryketchup sist

och som nästan alltid en bra råvarugrossist”

Bara Owe Lidemalm kan lägga in det poesifria ordet ’råvarugrossist’ så elegant i melodin.

Torbjörn Westerberg, Lotta Köhlin och Lotta Arvidsson Eklind saknar samfällt ett känt gatukök vid Maren.

Eller när Lotta Köhlin – allas vår Boel Godner på scen – river av ”Boels bryderier”, som hon själv och Owe Lidemalm skrivit texten till. Det svänger härligt och jag tycker hennes röst har utvecklats, men det är svårt att hänga med i texten. Det beror inte på henne utan på att det ligger stark musik och doakör och konkurrerar om våra öron. Till och med i versen ligger doastämmor. Jättesnyggt musikaliskt, men speciellt i revy vill jag höra texten. Det här gänget har ju för det mesta synnerligen läckra texter

Täljerevyensemblen har en alldeles speciell och charmerande kontakt med sin publik. Det blir verkligen ett möte. De har ett sådant nummer i början av årets revy, där de dessutom serverar en del planteringar om vad som komma skall. Och publikkontaktens höjdpunkt är i andra akten, när Kossan som vilken sångstjärna som helst slutar sjunga och vänder örat mot publiken, som villigt fyller i.

Alla djuren är tillbaka den älskade Kossan (Owe Lidemalm) får med sig hela publiken i allsång.

Djuren, ja. Djuren! Där har vi nästa storjubel i premiärpubliken, ja faktiskt så fort det bara går att ana deras entré. Gåsen, Kossan, Kaninen, Hönan, Hästen och Grisen. De är alltså tillbaka. Mycket tack vare Dallas, faktiskt. Och att de var efterlängtade råder det inget tvivel om. Det är svårt att förklara vad denna kärlek kommer av. Texterna skulle aldrig klara av att stå för sig själva, men serverade av de här underbara karaktärerna, som både vi och skådespelarna känner så väl, då skrattar vi och myser. Och älskar.

Ett känt kommunalråds frisyr river också ner jubel och applåder. Här ska kostymgänget under Lena Linnér ta åt sig en stor del av äran. Men även koreografen Linda Kumlin och textförfattaren Thomas de Ming. Nu var det inte alltför lätt att höra en tidvis drunknande text, men jag har fått den via nätet. Ett litet utsnitt:

Boel Godner (Lotta Köhlin) försöker tygla sitt vilda hår.

” Hennes hår tar över talarstol

Hennes maan kan vränga hennes ord

I varje mötesrum blir någon alltid stum”

Och refrängen börjar ” Hon har en hårman som smiter, smyger, hoppar runt och flyger…”

Super-Leif (Östling, alltså) lär upp sin efterträdare. Owe Lidemalm och Hans Qviström.

Scania finns förstås med i revyn, i ett hejdlöst nummer om deras klimatanläggning signerat regissören Lasse Karlsson.

Täljerevyn har i år rentav globala utblickar när de tar upp Obamas besök i Sverige och måhända ger honom en känga för hans manipulerande med vår epost och telefon. OCH de lyckas få en lokal touch. Inte illa!

Men det finns sådant som inte borde varit med. Visst kan man skämta om var man ska stå i kö på stadsbiblioteket, men det långa nummer man har om en snorkig bibliotekarie är mest elakt och inte särskilt roligt. Jag tvivlar inte på att man kan bli dåligt bemött på biblioteket, precis som i alla andra serviceinrättningar, men det är ju inte regel precis, vilket också märktes i ganska ljumma reaktioner i premiärpubliken. Numret följs av en ballad, fantastiskt framförd av Åsa Dellham. Vacker sång i elakt spel. Jag kan bara inte förstå vilket spelet.

Försöker prata med en del klientel

men trots jag försöker så blir det jämt fel

Det värsta är barnen, går ej att förstå

de ställer till mycket fast de är så små”

Personligen tycker jag att du ska vara mer rädd om din härliga penna, Owe Lidemalm.

Åsa Dellham som snorkig bibliotekarie, men fantastisk sångerska.

Finalens hatkärleksförklaring till vår stad är härligt bombastisk och ensemblen växer rent bokstavligt. Här får de också med sig publiken. En sann final.

För er som inte hörde texten, ett smakprov signerat Lidemalm och Holtz:

” Södertälje, staden är unik precis!

När du ska parkera din bil

Kan du hitta ett lik

Vi umgås gärna i en bilkö varje dag

ja visst

en broöppning på morgonen

gör varje mänska glad…”

Åsa Dellham, Hans Qviström och Lotta Arvidsson Eklind i den pampiga finalen tillsammans med musiker och hela gospelgruppen All Saints ”på länk från Östertälje”.

Text: Margareta Lithén

Foto: Göran G. Johansson

PS Du som tycker annorlunda: kommentera gärna så får vi alla en vidare bild av årets revy.

Kostym

Lena Linnér

Maarit Niskanen

Annelie Gullbrandsson

Rekvisita

Sufflering

Nena Forsling

Musiker

Anders Zibbe Holtz

Tommy Cilthe

Johan Löfcrantz Ramsay

Johan Eklind

Regi

Lasse Karlsson

Artister

Åsa Dellham

Lotta Arvidson-Eklind

Lotta Köhlin

Owe Lidemalm

Hans Qviström

Torbjörn Westerberg

Manusförfattare

Anders Berggren

Anders Zibbe Holtz

Lasse Karlsson

Lotta Köhlin

Owe Lidemalm

Thomas de Ming

Torbjörn Wrighed

Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.

Lämna en kommentar