Kulturdelen

Torsdag den trettonde. Sagateatern. Åtta pensionärer i sminklogen. Det är laddat för genrep. De ska sjunga opera, helt improviserat. De flesta av dem har aldrig någonsin stått på en scen tidigare, än mindre sjungit för publik.

Allt det här gör de under ledning av Operaimprovisatörerna, en grupp som består av en handfull operasångare och en pianist. De har skapat en helt ny konstart, en blandning av opera och improvisationsteater. Detta, som de säger, för att roa, men också engagera och beröra, och för att leka och experimentera med en gränslös opera.

Gruppen bildades 2007 och har jobbat med både barn och ungdomar och med företag och andra skräddarsydda grupper tidigare, men aldrig förut med äldre, berättar projektledaren Alexandra Orrgård Solén.

– Det här har varit roligt, över all förväntan roligt.

Skäggpuder

Vi träffas i sminklogen. Framför den stora spegeln sitter de på rad, de åtta operaaktörerna som snart ska upp på scen. Kjell Fors lägger ett sista lager puder över skäggstubben. Det ser lite bakvänt ut.

– Jaja, skrattar han och duttar lite med pudervippan, det är första gången i mitt liv som jag sminkar mig. Lite konstigt känns det ju, i dubbel bemärkelse.

Han har aldrig heller stått på scenen och inte ens sjungit i kör.

– Men när jag i våras fick höra talas om det här projektet sa jag till Hasse, min kompis, att det där måste vara skitkul, det får vi inte missa. Så vi anmälde oss. Och det är banne mig det roligaste jag har gjort. Helt klart utvecklande.

Proffsmöte

Alexandra Orrgård Solén från Operaimprovisatörerna finns också framför spegeln men för att vi ska kunna prata med varandra före uppvärmningen tar hon läppstiftet med sig och drar iväg med oss till toaletten intill.

– Den här uppsättningen stämmer så bra med vår människosyn, säger hon. Vi riktar oss nu till äldre, men inte som ett socialt projekt där folk träffas för att ha någon att prata med. Nej, det är inte huvudsyftet, utan här ska äldre samarbeta med proffs för att få möjlighet att visa upp sina förmågor. Å ena sidan blir jag så himla provocerad av allt prat om att kultur har ett nyttovärde. Vadå nyttovärde? Kultur är värdefullt alldeles av sig självt. Men å andra sidan så kan jag inte låta bli att tillstå att det vi gör, det gör nytta, det är rena friskvården för både kropp och själ. Man utvecklas som människa och får utforska andra sidor hos sig själv i kontakt med andra.

– Det är också viktigt för publiken, att se äldre agera, i vår värld av åldersfixering. Och inte minst, säger hon medan hon fäller ner toalocket och biter överflödigt läppstift på en bit papper, det som vi gör kräver total koncentration och närvaro, och det är livsförhöjande om något.

Plats på scen!

Det rasslar utanför toadörren, aktörerna börjar dra sig mot scenen, Hans Qviström provar ljuset i salongen och pianisten Gregor Bergman slår några ackord. Det börjar bli dags, om ett par dagar är salongen förhoppningsvis fylld med publik. ”Röster från själens rum”, heter föreställningen.

Tre workshops inledde hela projektet. Tjugo personer anmälde sig, och de blev till slut åtta, berättar Alexandra Orrgård Solén. Sen i augusti har de träffats två gånger i veckan på Saga och repeterat.

Framme på scenen sträcker Siv Ander sina leder och svingar runt i den ena piruetten efter den andra. Hon ser då verkligen inte ut att vara särskilt ny på scenen.

– Nejdå, bekräftar hon. Jag är proffsdansare, faktiskt Sveriges första jazzdansös, pionjär i den genren, kan man säga.

Hon kommer från Stockholm, men när hon hörde talas om projektet kunde hon inte låta bli att hoppa på.

– Det är väldigt roligt att vara med, jag fyller 75 nästa vecka och är fortfarande mjuk i lederna, säger hon och rullar graciöst ihop kroppen till ett litet knyte.

Prestigelöst

Linus Flogell, också han från Operaimprovisatörerna kallar till samling. Vi fångar in en av aktörerna, Ameléa Ylva Bång, på väg mot scenen, även hon med stor vana av både sång och dans. Hon har hållit i frigörande dans i trettiofem år och är numera röstcoach i Södertälje, många känner säkert igen henne.

– Det här är så fantastiskt för att det är så totalt prestigelöst, hinner hon säga innan hon tar plats på scenen.

Superpedagogiskt

Vi bänkar oss i salongen för att tjuvtitta på uppvärmningen. Pianisten Gregor Bergman instruerar och i tur och ordning får vi se hur alla de åtta aktörerna på något konstigt sätt blir ett med scenen och gruppen och både dansar och sjunger, till synes helt utan vare sig blygsel eller hämningar. En verkligen pedagogisk uppvärmning, både för kropp, röst och själ!

Så är det dags för själva genrepet.

– Behåll nu känslan, uppmanar Gregor Bergman och delar upp ensemblen i två lika stora grupper.

– Behåll närvaron, det är här och nu som gäller.

Magiskt

På scenen, som fortfarande är byggd för Cabaret, står fyra stolar, en rockhängare med sjalar, hattar och några rockar och västar. Det är allt.

Linus Flogell kliver upp på scenen där redan fyra ur ensemblen har intagit sina stolar.

– Godkväll mina damer och herrar, säger han och riktar sig till den nästan tomma och mörklagda salongen. Och så ber han oss i publiken, det vill säga oss från Kulturdelen, att komma med en replik. ”Fy så grått och trist det är idag”, säger vi och tänker på den tunga filt som la sig över Södertälje redan på morgonen.

Meningen ger han till ensemblen: Fy så grått och trist det är idag. De dansar den, de sjunger den. Helt improviserat. Det är nästan magiskt.

 

Scen på scen

Därefter ger Linus Flogell förutsättningarna för en scen; En trappa upp, ovanför Sagateatern, bor en mormor som varje morgon brukar berätta skräcksagor för sina barnbarn.

Han går av scenen och det blir tyst en kort stund. Så reser sig en av aktörerna, en av kvinnorna som känner sig manad av mormorrollen. Hon tar några steg ut på golvet och spelet är igång. En efter en ansluter aktörerna, en blir lille Kalle, en annan storasyster Lisa och ytterligare en blir en av vålnaderna i sagan som mormor berättar. De pratar, de sjunger och de dansar.

Dags för nästa scen, dags för andra hälften av gänget att äntra tiljorna. Den här gången är det ”familjen Perssons” tur, också de bor i huset, berättar Linus Flogell för oss i publiken. Den här morgonen läser herr Persson i morgontidningen att Södertälje Hamn ska läggas ner, det är hans arbetsplats. Även här rullar spelets magi igång, som av sig självt. ”Paret Persson” sjunger så småningom så det ekar i Sagateatern.

Och så fortsätter det, scen för scen.

Ingen av aktörerna har vetat om i förväg vilka scener som ska presenteras, allt sker i stunden och vi blir efteråt tvungna att försäkra oss om att så verkligen var fallet. Inlevelsen och koncentrationen är så hög att man har lite svårt att tro på det.

Lars Ahlin tog hit dem

Det är kulturmäklare Lars Ahlin vid Kultur 365 som har engagerat Operaimprovisatörerna. Hur hittade han dem?

– Vi har tidigare samarbetat med Stockholms improvisationsteater och Cirkus Cirkör, säger Lars Ahlin. Det har visat på stora utvecklingsmöjligheter inom området improvisation och äldre. Vi har sett äldre improvisera själva på scen, blixtsnabbt ta in känslor och information för att lika snabbt omvandla detta till en handling. När Operaimprovisatörerna tog kontakt med mig – det är det många grupper som gör – så tänkte jag: Det här skulle kunna ta oss ännu längre, för här ska de till råga på allt lägga på ett moment och sjunga opera samtidigt!

Skulle det gå? tänkte Lars Ahlin, var det över huvud taget möjligt?

– Kanske inte, men det här är helt i linje med min människosyn: Kultur = människa, människa = kultur. Med rätt redskap och människor runt omkring kan vi faktiskt göra underverk!

Vilket härmed är bevisat.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johanson 

Medverkande pensionärer i Röster från själens rum: Siv Ander, Ameléa Ylva Bång, Kjell Fors, Hans Olheim, Inger Öjebro, Ingrid Feldt, Britt-Marie Thor och Ulla Andersson.

Föreställningen spelades på Sagateatern 15-16/11 och den 18/11 var det gästspel i Stockholm. Projektet är ett samarbete mellan Kultur 365 och Studieförbundet Vuxenskolan med stöd av Kulturrådets satsning ”Kultur för äldre”.