Kulturdelen

Arkeolog Åsa Berger och osteolog Tove Björk arbetar varsamt med "Petter" i kistan.

Petter i S:ta Ragnhilds kyrka, som vi tidigare har berättat om, är nu helt framgrävd och rensopad från de fyllningsmassor som hade rasat in i hans kista. Bilden vi visar i det här reportaget är unik, för när det här publiceras ligger delarna av Petters kropp hopplockade i en låda i väntan på en senkommen och andra begravning.

Kulturdelen var med när Petter – vi kallar honom fortfarande så – blottlades. Vi träffade ånyo arkeolog Åsa Berger och den här gången hade hon Tove Björk, som är osteolog, till sin hjälp. Osteolog är en sån som kan allt om skelettets ben.

De hade hunnit borsta och skrapa fram en del av vänster underarm, prydd med ett sidenband runt handleden, när vi kom.

Nya fynd

– Vi har hittat en hel del sen ni var här senast, sa Åsa Berger och ville visa oss runt innan hon fortsatte med Petter. De två gravvalven som hon nämnt tidigare, har nu blottlagts, toppen av dem, vackert välvda tegeltak med lite näver kvar vid en av stenarna, vanligt som isolering på 1600-talet.

– De här visste vi att vi skulle hitta. Däremot inte de nio gravkamrarna som vi har funnit här, säger hon och pekar på marken framför altaret, tidigare dolda under de stora stenhällarna.

Det vi ser är ett rutmönster av tegelstenar i gruset som vi står på. Det känns mjukt under fötterna och det sviktar när vi gungar lite med benen.

– De är nog åtminstone nån meter djupa, säger Åsa Berger som har stuckit ner en pinne och först efter 85 centimeter stötte den på något.

– Vad det är vet vi inte. Kommer vi heller inte att få veta, för dessa gravar ska vi inte gräva ut.

Här förbereds för nya rördragningar.

Medeltidsfynd

Invid norra väggen, långt fram i kyrkan hittades ytterligare en ”Petter”.

– Det fyndet är troligen medeltida, eftersom kista saknades, det hade man inte då. Kroppen begravdes på sin tid utomhus, och har i och med att kyrkan byggdes ut på 1600-talet hamnat under tak. Det kan vi anta eftersom kvarlevorna låg lite snett. Det är vanligt att de som begravdes utanför kyrkan inte låg i exakt östlig/västlig riktning, det var helt enkelt svårare att hålla koll på väderstrecken utomhus.

Det går också att gissa att kvarlevorna kommer från en kvinna eller ett barn, berättar hon vidare. Dels på grund av längden, kroppen är bara en och en halv meter lång, men också för att den begravdes på nordsidan av kyrkan, den var alltid mindre fin och det var högre status att begravas på södra sidan. På norra hamnade kvinnor och barn.

Kvarlevorna efter den här personen har samlats i en låda, de ska inte lämna kyrkan, inga skelettfynd ska lämna kyrkan, utan återbegravas så småningom. Att just dessa kvarlevor alls grävdes upp beror på att de annars skulle riskera att rumsteras om bland när golvarbetet fortskrider. Långt in i döden behandlar vi alltså våra anfäder och -mödrar med respekt och värdighet.

Åsa Berger hoppas att genom ett C14-prov, kanske på en tand, få fastställa hur gammalt fyndet är.

Vad som redan är bestämt är att en del av den grova stock som ligger innanför den nuvarande kyrkoingången ska skickas för så kallad dendrokronologisk analys i Tyskland för att fastställa åldern. Den bär spår av brand, kan det vara den från 1650 eller den från 1881?

Petter blottläggs

Vi hör hur Tove Björk skrapar i Petters kista, för övrigt är de ganska tyst i kyrkan nu, de stora grävmaskinerna är tillfälligt borta. De kommer nog tillbaka när vapenhuset ska grävas ut och där är det betydligt djupare än resten av kyrkan.

Vi flyttar oss längs kyrkans södra vägg och Åsa Berger visar en framgrävd mur, alldeles nedanför Hackska gravkoret. En vinkelrät mur, som sätter myror i huvudet på henne. Än så länge, men det klarnar nog. När hon och Tove Björk är klara, har dokumenterat och fotograferat från alla tänkbara håll ska de forska på hemmaplan, titta i arkiv och leta bland referensmaterial för att förstå och upptäcka eventuella avvikelser. Själv grävandet är bara en del av jobbet.

Originalingången

Här kan jag känna historiens vingslag, säger arkeolog Åsa Berger, när hon ställer sig på stenhällen vid den ursprungliga ingången till kyrkan.

Vi vill tillbaka till Petter, men Åsa Berger vill visa något annat först, något som hon själv tycker är det riktigt intressanta. Vi följer med och passerar ytterligarenågra gravfynd, tillfälligt dolda med plankor, för att inte skadas. De ska ligga där de ligger och få en ekbräda som lock för att framtida utgrävningar inte av misstag ska skada dem. Andra fynd ska också markeras, och då med plastband som visar framtidens byggnadsarbetare att här ska ni vara försiktiga, här finns det något.

Längre mot väster har delar av ett tidigare vapenhus blottlagts, en gång byggt utanför själva kyrkobyggnaden.

– Och här, visar Åsa Berger och tar ett kliv upp på en flat stenhäll, kalkstenshäll, här kommer det riktiga fyndet. Den ursprungliga ingången till kyrkan, här har folk för 900 eller åtminstone 800 år sedan gått in i och ut ur kyrkan. Här kan jag känna historiens vingslag.

Vi kan heller inte låta bli att kliva upp på stenen, på ett ställe har det samlats lite vatten, möjligen har gropen formats av alla steg, av alla fötter genom århundradena.

Den besökare som kliver in i kyrkan (när den är färdigrenoverad) och tittar till höger mot den dörr som sitter på södra väggen, den har platsen för den här hällen i blickfånget. Fast då är själva hällen täckt av nytt och fräscht golvvärmegolv.

Kistfynd

Nu äntligen åter till Petter. I hans kista ser vi en massa döda puppor, spyflugepuppor ska det visa sig, som en gång har levt gott här, kan man tänka. Ur kistan fiskar Åsa fram tunna reser av mossa och ljung eller möjligen lummer, och lägger i små plastpåsar för kommande analys. Hon har hittat mässings- och kopparnålar som har hållit ihop den vita svepning runt kroppen, som vilar på ett lager av hö eller halm. Runt kistan har ett svart ylletyg varit svept.

Åsa Berger och Tove Björk jobbar vidare med sina skärslevar och borstar. Med munskydd för dammets skull och i skenet från stora bygglampor. De har nu också dragit igång den stora fläkten.

– Titta här, säger Tove Björk och lyfter försiktigt ett litet benfragment.

– Ett skulderblad från en bebis.

Kan det vara så att det är en kvinna vi så oblygt tittar på och att hon var gravid?

– Nja, sakta i backarna, manar Åsa Berger, inte om vi inte hittar resten av kvarlevorna här på samma ställe. Snarare har skulderbladet funnits i utfyllnadsmassorna till golvet, det ligger massor av ben överallt utan att liksom höra till en hel kropp. Marken runt ikring kyrkan var ju kyrkogård och när man byggde till kyrkan så grävde man ju bokstavligen i gravmark. Vi har sagt, Tove och jag, att vi ska ta en runda i kyrkan och försöka samla ihop de benrester vi kan se, det sista vi gör innan vi är färdiga. Redan nu är fem, sex stora flyttkartonger fyllda och ska också återbegravas.

Nio gravkammare har oväntat hittats här framför altaret.

Kallt under jord

– Här är något intressant med kistan, säger Åsa Berger, den har liksom spår på insidan av långsidorna, som om man har skurit vertikala ränder i kroppens brösthöjd, men bara på insidan. Vi har grunnat en del men nu har vi förstått finessen med de där skårorna. Man har helt enkelt skurit bort lite trä för att kunna böja långplankorna i en svag vinkel inåt så att kistan blev smalare ned mot fotändan. Ett listigt snickarknep!

De borstar fram delar av Petters bäcken och ett underben medan vi tittar på, och det ser ut som om benet är täckt av tyg.

– Då är det inte som vi först befarade, att någon hade varit och rumsterat om bland resterna. Vi är först, konstaterar de.

Men några yllesockar är det inte som den döde personen fick med sig i graven, inte heller finns spår av handskar. Det var annars vanligt att de döda fick varmt på sig, man trodde att det skulle bli kallt för dem annars under jord.

Senare på dagen är Petter helt frilagd.

Vi hör hur Tove Björk skrapar i Petters kista, för övrigt är det ganska tyst i kyrkan nu, de stora grävmaskinerna är tillfälligt borta. Den högra bilden visar det blottlagda skelettet.

Petter är nog en ”Petra”

– Och det där med Petter, det får vi nog ändra till Petra, säger Åsa Berger. Vi har mätt bäckenet, det är ovanligt intakt, men det går ändå inte att säkert fastställa om det är en kvinna eller man. Kraniet, som man också kan utgå ifrån för könsbestämning är alltför demolerat för att ge några ledtrådar. Men hon har en mössa på sig, bak på skulten, en mössa med band och det gör att vi lutar åt att det är en kvinna.

Hon har också ett band eller en krage runt halsen, ser vi. Med broderier. Och sidenband runt båda handlederna, band som alltså någon på 1600- eller 1700-talet har knutit ihop i vackra knutar på den då nyss avlidna. Troligen bar ”Petra” en sorts folkdräkt eller begravningsdräkt. Hon har inte tillhört de allra lägsta samhällsskikten, eftersom hon faktiskt är begravd inuti kyrkan, men det på en undanskymd plats.

– Vi vet också att kistan har stått på fötter, runda träkulor. Den är ovanligt hög, modet var så på den tiden och vi har hittat granris, ljung och mossa i den.

– En sak är säker och det är att den här människan inte har mått bra. Hon eller han har haft ont. Särskilt höger lårben och arm ser hemska ut, där är benen alldeles bubbliga, det ser nästan ut som det gör när plast brinner. Min tidigare teori om syfilis får vi nog avvakta med, men att det handlar om en sjukdom av något slag det är helt klart. Den här personen har haft det besvärligt.

– Kroppen var väldigt välbehållen, delvis till och med mumifierad, berättar Åsa Berger. Vi såg både hud, senor och muskler och höger underben och fot gick att lyfta upp. Lite läskigt faktiskt …

Borta för alltid

För den nyfikne är det för sent att få se Petra som vi nu har döpt om kvarlevorna till. Hon är numera isärplockad och nerlagd i sina beståndsdelar i en separat kartong. För att inte behöva vila sig in i evigheten med näsan tryckt mot det golv som ska läggas över hennes tidigare viloplats inom kort.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.