Pia filmar Kårsavagge väster om Abisko. Foto: Hans Johansson.

Alla människors möte borde vara så

Aldrig har man väl varit med om en så förväntansfull stämning i stans största teaterlokal  som inför premiärvisningen på Estrad  den 29 november av Pia Johanssons dokumentär: ”Låt fjällvind blåsa hjärtat rent”.   Inte jag i alla fall under de 22 år jag varit Södertäljebo!  Och låt mig säga först som sist: förväntningarna kom inte på skam.

Säkert är det Pias goda rykte som dokumentärfilmare som lockar när hon nu, som hon uttrycker det,  vänder kameran mot sig själv och mot sin man och medvandrare Hasse.  Men jag tror också det är något mer – en längtan efter ursprunglighet, enkelhet, frid i själen och i kroppen.  Något helt annat än allt tröttsamt filmvåld och dagsaktualiteternas minst lika vidriga våld!  Som Hasse i slutet av filmen sammanfattar tillvaron på fjället:  ”Ett sammanhang!”  Eller som Pia själv säger: ”Jag gillar att vara här och nu i det vi ser och möter och vara lyhörd för det som kommer till oss.”

Premiärmingel i Estrads foajé med cider i champagneglas.

Synnöve Kroik från Klimpfjäll skäms inte för att kallas sig “lapp”.

Medan köerna till biljettkassan ringlade ut på gatan samlades publiken i foajén utanför Estrad.   I det festliga minglet med cider i champagneglas och filmmusik på synt spelad av Mats Eriksson ägnade jag mig först åt lite galapettrande – som sig bör vid en premiär.  Den första jag bekantade mig med skulle jag senare återse i filmen, Synnöve Kroik från Klimpfjäll, som själv faktiskt kallar sig lapp och inte tycker det är något fel i det.  Hon hör till dem som särskilt hälsades välkomna av Pia och Hasse från scenen innan filmen rullade igång.  Sen skulle vi snart få träffa henne i Fatmomakke där de två filmande vandrarna umgicks med henne en hel dag och där hon visade sin sommarkåta och det enkla liv hon en gång växte upp med. Numera bor hon i Wilhelmina.

Mats Eriksson underhöll mingelpubliken på synt med kända filmmelodier.

En annan samisk kvinna jag träffade på i minglet var Lisa Olofsson, uppvuxen i Mittådalens sameby i Härjedalen och hennes dotter Linda Hedenstrand, båda bosatta i Nykvarn.  Det visade sig efter en stunds samtal att Lisas farfar var den kände samiske fotografen Nils Thomasson och hennes faster var Sarah Thomasson, en gång framstående slalomstjärna (VM-brons i slalom 1954). Bådas namn lever starkt i Åre långt efter deras död.  Bara några dagar tidigare hade min man och jag gått förbi det thomassonska huset vid vårt senaste besök i Åre.

Bland de speciellt inbjudna fanns också stugvärden Peter Lantz  som vi i filmen träffar i Servestugan –  till vardags är han Nyköpingsbo –  och vandraren Peter Kankainen från Bromma som Pia och Hasse träffade på i en annan stuga och slog följe med en bit.  Inte utan att jag fick associationer till en känd dikt av Hjalmar Gullberg som slutar med dessa rader:

Byta ett ord eller två/gjorde det lätt att gå/Alla människors möte/borde vara så.

De två Petrarna som nu fick återuppleva sina korta möten med det vandrande filmteamet var också klart berörda av filmen, en hyllning till en livsstil som är ett också med dem.

I biofåtöljen bredvid mig sitter Pias barndomskompis Lembit Roos som berättar om Pias och väninnan Monicas klubb Filmrullen som de drog igång för 25 – 30 år sen.   De gjorde svart-vita videofilmer.  Sen dess har Lembit följt Pias karriär med intresse. Tillsammans väntar vi med spänning på att filmen ska starta.

Pia och Hasse Johansson hälsade publiken välkommen från scen.

Rätt många av oss cirka femhundra personer som lockats av filmen med den poetiska titeln har säkert liksom jag egna minnen av fjällvandring – i mer eller mindre blygsam omfattning.  Men hur många ger sig av på en så omfattande vandring som  Pia och Hasse Johansson – två månader sommaren 2013 med en månads fullföljning sommaren 2014?  Då hade de avverkat hela Fjällkedjan. Visst blir man imponerad!  Och vilka förberedelser som krävs! Det kunde Kulturdelens läsare få en detaljerad redogörelse för i Ingrid Sjökvists reportage ”En film blir till”   publicerat en vecka innan Pia och Hasse gav sig av den 20 juni 2013.  Ändå är det inte framför allt prestationen som blir det bestående minnet av att följa med på denna vandring, där man sitter bekvämt tillbakalutad i en biograffåtölj. Utan det är lugnet, den rogivande lunken och det orörda underbart vackra fjällandskapet.

Kalvmärkning i Rans sameby i Övre Ältsvattnet. Filmfoto: Pia Johansson.

Målet var att vandra i två månader genom Lappland från Fatmomakke i söder till Treriksröset i norr, en vandring på 80 mil genom Sápmi, Sameland,  i delvis väglöst land.  De två vandrarna fick avstå från Treriksröset – den sommaren. Men som Pia Johansson har berättat om i sin blogg återvände de i år för ytterligare en månads vandring för att avverka hela Fjällkedjan.  Följer man bloggen  så får man klart för sig vilka stora skillnader i temperatur och klimat som en fjällvandring kan innebära under en och samma vandring men också vid en jämförelse mellan olika år.  I filmen från 2013 får vi se Pia och Hans flera gånger huka i sitt tält medan regnet strilar utanför. Så var det t ex på Pias 50-årsdag som firades med torrskaffning och kaffe med singoallakex, snyggt upplagda på ett fat dekorerat med två svenska flaggor. Överhuvudtaget tycks de två månaderna på fjället varit rätt så kyliga, det ser man också på den varma munderingen. Pia har mössan på sig för det mesta.

Hur annorlunda blev inte 2014 års vandring i värmebölja – det får vi inte se i filmen. Men jag förstår av bloggen att knotten och bromsarna och den trettiogradiga värmen höll på att ta knäcken på de två vandrarna.  Men aldrig att det gav upp!

Nattläger i Kårsavagge i västra Abisko fjällområde. Foto: Hans Johansson.

Hur är det då att dag ut och dag in umgås med sin livskamrat 24 timmar om dygnet under ganska tuffa förhållanden?  Ja någon söndagspromenad är det inte, det förstår ju alla. Men det förefaller som om det tysta samspelet mellan dessa två, Pia och Hasse, funkar i stort  hela tiden. Någon gång mitt i filmen är Pia dock på väg att krokna.  Hon sitter tidigt på morgonen i en vacker glänta i fjällskogen och lagar havregrynsgröt med saftsås på Trangiaköket. De har en månad kvar av sin vandring. Just idag känner inte Pia för att fortsätta en dag till. Hon är trött.  Men snart ska de åka båt en bit och återuppta vandringen på andra sidan fjällsjön.  Så de lunkar på.

Och visst kan det gnissla mellan två äkta makar även på fjället. I en sekvens lite senare får vi se Pia bråka med Hasse om att han gör alldeles för mycket – inte för lite som en gammal feminist kunnat vänta sig.  Hasse svarar att han gör det bara av omsorg.   Publiken skrattar igenkännande – vem har inte upplevt samma sak?

Efter filmen berättar Pia skrattande att hon först hade fått svårt att få med sig Hasse på denna scen ur ett äktenskap men hon satte på kameran och snart hade de glömt att den fanns där – så som det troligen är med alla bra dokumentärfilmer.

Att berätta lite om gnisslet och problemen ökar förstås också trovärdigheten i filmen.  Inte vem som helst skulle klara cirka 1440 timmars tät samvaro med sin partner – hur snäll och glad och samarbetsriktad hen än månde vara.  Pia och Hasse gör det. Och dokumentationen av alla dessa timmar har blivit en strålande film!

Visst har jag en duktig svärdotter säger Hasses mamma Gudrun Johansson stolt när publiken troppar ut. Och särbon Lasse Ehnlund håller med – liksom alla vi andra.

Text: Ami Lönnroth

Foto: Göran G. Johansson (när inte annat anges)

Två visningar till blir det på Estrad av ”Låt fjällvind blåsa hjärtat rent”, den 28 januari och den 20 april.

Ett smakprov av filmen:

https://www.youtube.com/watch?v=Ndjbqj-4tu0

Ami Lönnroth

Ami Lönnroth, bördig från Göteborg, är journalist och författare och sedan 1992 bosatt i Södertälje. Efter många år som dagstidningsjournalist, varav de sista 25 åren på Svenska Dagbladet, övergick hon 2002 till en frilanstillvaro som rymt såväl bok- som artikelskrivande, t ex som krönikör i Länstidningen några år, och undervisning av både blivande och aktiva journalister. Dessa uppdrag har utförts i Stockholm, Kalmar, Moldavien, Kazakstan och Baltikum m fl mer eller mindre avlägsna platser. Hon började sin pedagogiska verksamhet som gästprofessor i journalistik 1995/96 vid JMK i Stockholm.