Kulturdelen

 

 

Södertäljeoperans repetitioner pågår för fullt i Trombon, inför premiären av Vincenzo Bellinis Beatrice di Tenda i oktober. Kulturdelen smög in och lyssnade.

 

Vi kommer mitt i basarnas och tenorernas stämövning. Den leds med stor inlevelse av Eric Westanskog, inte minst för att nöta in italienskan. Den är till råga på allt medeltida, berättar en av sångarna.

De har redan hållit på en halvtimme när resten av kören droppar in.

Vi får sällskap i foajén av Erika Tordeus och Emilie Kroon, båda solister (liksom Thomas Lander och Jesper Taube) och rivaler på scenen. De förklarar:

– Han älskar henne. Hon älskar en annan som i stället är kär i en annan. Och hennes man kastar sina ögon på …

Javisst är det opera vi ska få lyssna till, dramatisk sådan, med mycket smärta som sig bör. Och visst ska en av kvinnorna mot det oundvikliga slutet dö på scen, vem ska vi inte avslöja. Men att hon går sitt öde till mötes med stolthet och triumf, har vi förstått.

160 år sen sist

Tonsättaren Vincenzo Bellini föddes 1801 på Sicilien, i Catania, på samma gata där Södertäljeoperans dirigent, Giovanni Impellizzeri växte upp långt senare.

Beatrice de Tenda baserar sig på en verklig händelse i 1400-talets Italien och till premiären ska en del av den autentiska miljön från dramats ursprung projiceras på väggarna, avslöjar Giovanni.

– Den här operan är oförskyllt sällan uppförd, säger han. Särskilt i Skandinavien. Senast i Sverige var 1848. Länge har den fått stå i skuggan av Bellinis andra operor, som Sömngångerskan och Norma, men nu ska det bli ändring på det.

Proffsigt

Uppvärmningen på Trombon är klar, de flesta i kören finns på plats. Alla har ljudat på ffff och zzzz, rullat med bålen och sträckt armarna högt över huvudena. De har glidit på skalorna och låtit som tryckluftsborrar, från de djupaste basar till de högsta sopraner, allt medan pianisten Sylvia Karpe har höjt och sänkt förutsättningarna med en halvton åt gången.

Så tar Giovanni plats på scenen och drar fram en hög pall till notstället, där hela partituret ligger uppslaget. Han slår in och plötsligt slingrar sig de första samlade tonerna upp mot taket, de kommer från sopranerna och altarna. Vilken musik! Vilka sångröster!

Opera sjunger inte vem som helst. Kanske är det därför bara hälften av körens medlemmar är från Södertälje, stan räcker helt enkelt inte till för rekrytering. Opera är krävande och den här uppsättningen har fått förstärkning av Opera Viva från Stockholm.

 

Svårt utan att låta svårt

Bellini, han blev bara 34 år gammal, ändå är han en av de största i bella cantokategorin (en genre inom operakonsten), menar Giovanni.

Musiken vi hör är melodisk, men den låter svår för sångarna, åtminstone i våra öron.

– Nejnej, Bellinis musik är lätt och då menar jag inte lättvindig, säger han när vi pratas vid i pausen och han smakar på ordet ”lätt”, vad är lätt musik?

– Den är inte lätt eller enkel i betydelsen simpel, betonar han. Varenda ton är viktigt, här är det de innersta känslorna som släpps fram. Solisterna spelar inte, de gestaltar. Och rätt tolkad är det här stor musik. Inget mindre än ett mästerverk.

 

Sen barnsben

I pausen talar vi också med Ninni Granelli, en av sopranerna. Hon har sjungit opera sen hon var fem, berättar hon, helt enkelt för att det passar hennes röst och för att hon tidigt fascinerades av dramatiken i opera. I Södertäljeoperan har hon varit med från dess början, 1985.

– Det är så fantastiskt, man känner sig upplyft av att få vara med om det här, och det beror på Giovanni. Han ÄR musik, man är aldrig orolig med honom. Han vet precis, och det är bara att följa med. Han håller ihop alltihop; kören, orkestern, solisterna utan att man behöver vara det minsta ängslig.

 

Agerande på scenen

Vi är tillbaks i repetitionen. Erika Tordeus glider in bakifrån genom kören medan hon sjunger och då och då kastar en blick i sin notpärm.

– Nej, titta inte på honom, manar Giovanni mellan taktpinnens slag när hon sneglar åt Thomas Lander vid pianot som hon sjunger mot. Det var han som tidigare presenterade sig för oss som ”han den elake – eller kanske han den mänsklige”.

– Titta ditåt, snett framför damerna!

Hon ser rakt ut i höstmörkret, som gjort om de stora fönsterrutorna i Trombon till speglar. Men det märker inte kören. Koncentrationen är hundraprocentig och ytterst påtaglig.

– Nejnej, vänta för fan. Det där är inte mitt tempo, avbryter Giovanni och stampar i golvet. Ni rusar iväg hela tiden här. Pam pam, ska det vara. Anteckna det!

 

Allt i sin hand

Själv ser han ut att njuta från sin dirigentpall framme på scenen. Fullt uppmärksam, det finns inte ett uns till temposänkning eller –ökning som undgår honom, inte en dålig frasering, inte en detalj i framförandet över huvud taget. Inte ett steg från solisterna.

 

– Ge hit noterna, ryter han plötsligt åt pianisten.

– Det står fel i dem, det måste vara fel. Jag kan den här musiken, den finns här inne,  fortsätter han och knackar på sin bröstkorg. Förlåt om jag skrek, Sylvia, du vet att jag älskar dig i alla fall.

Och så kan repetitionen fortsätta. Tills han hör nästa temposänkning eller anar ett otydligt uttal.

– Den här italienskan är svår för mig också, tröstar han basarna och bokstaverar något som låter som: Asittofossilibero. Allt medan manssidan av kören flitigt antecknar.

Applådpauser

– Här får vi hålla upp lite, här kommer nog applåder, säger Giovanni efter solosången och där har han troligen helt rätt. Det borde bli rätt många applåder rätt många gånger åt den här musiken.

Den 12 oktober är det premiär. Hinner ni bli klara?

– Jodå, det ska vi bli, det kommer att gå bra, konstaterar Giovanni.

Föreställningen spelas också 25 och 26 oktober.

Se filmsnutt från repetitionen. http://youtu.be/kY-F2pBE1qw

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund