Med koll på helheten

– Hur är Sigge Fürst?

Frågan var kanske mer ödesmättad än Kenneth Lindell, scenmästare på Estrad i Södertälje, förstod när han fick den. Det var hans tilltänkta hustru som undrade. Hon var en stor Fürst-beundrare och hans svar skulle kunna avgöra deras kommande gemensamma öde. 

Kenneth Lindell var vid den tiden rekvisitaansvarig på Folkan, en avStoockholms teaterscener, och bland de många skådespelare som han träffade och  lärde känna fanns också Sigge Fürst. 

 

Syns inte

För femton år sedan började Kenneth Lindell, via tolv år på Riksteatern, som scenmästare på Estrad i Södertälje. I juni går han i pension.

– Den enklaste beskrivningen av mitt jobb är att det inte märks när jag gör vad jag ska, däremot om jag inte gör det.

Det är han som ser till att gästspelande teatrar får alla sina grejer på plats, att ljus och ljud fungerar, att övrig teknik är tipp topp, att skådespelare hittar rätt i kulisserna och att det finns tillräckligt med folk för allt som behöver göras.

Han ansvarar för hela proceduren från det att scenen bokas fram till dess att föreställningen börjar. Södertälje stadsscen är ju i huvudsak en gästspelsteater och den ena pjäsen eller föreställningen avlöser den andra. Södertälje symfoniorkester och Södertäljeoperan har Estrad som hemmascen, likaså Täljerevyn, Wendela Hebbegymnasiet och Kulturskolan, men i övrigt kommer de olika grupperna resande.

 

Samarbete

Tre veckor, vanligtvis, innan en pjäs eller föreställning ska sättas upp får Kenneth en lista från den tillresande regissören med allt som behövs, rekvisita, antal scenarbetare, eventuellt behov av elektriker med mera.

– Jag bockar av listan, vi har det mesta och det som till äventyrs inte finns får jag fixa fram. När det behövs mer folk ordnar jag det med, fast bara såna jag känner. Ljus har gästteatrarna oftast med sig själva, det går fortare.

På listan står hur scenen ska vara intäckt, det vill säga hur stor den ska vara, och måtten regleras med de svarta tygremsorna som hänger på sidan av scenen, de så kallade byxorna och med takhöjden.

När han berättar låter det som om han håller på med båtar. Han säger rår i stället för träspjälor i taket och tågvirke i stället för rep och linor. Talja, block.

– Det är inte så konstigt. Det var italienska båtbyggare som på 1600- 1700-talen byggde scenerna till teatrarna och uttrycken har fått vara kvar. Det är också därför man inte får vissla på en teater, sjömännen kommunicerade genom att vissla och om någon annan gjorde det så la den sig liksom i snacket.

Inget tumrullande

Under de tre veckorna fram till dess att gästteatern så kommer sitter han ingalunda och rullar tummarna. All utrustning ska  underhållas och besiktigas och under tiden är andra förställningar på väg in, eller ut. Estrad kör mellan 400 och 500 föreställningar om året, och då är ändå tiden mellan midsommar till första vecka i augusti borträknad.

Så är det då dags för den gästande ensemblen, de rullar upp med buss framför scenintaget, den medhavda dekoren ska lyftas in.

– När vi turnerade på Riksteatern med Pippipjäserna hade vi hela hus med oss, men numera är dekordelarna oftast lite mindre och får skruvas ihop på scenen.

Estrad har en egen jättehiss, visserligen inte så stor som den som Kenneth var med om i München med Cullbergbaletten där de körde in en hel långtradare, men den går ändå inte av för hackor. Åtta meter lång, fyra meter hög och nästan en och en halv meter bred, torde den vara Södertälje om inte största, så alla fall bland de största.

 

Headhuntad

Till  Södertälje blev Kenneth Lindell headhuntad från Riksteatern. Han hade vid det laget börjat rejält bli trött på att turnera vilket han gjort i tolv år när hans företrädare i Södertälje Bernt Persson sökte upp honom och ”beordrade” honom att söka jobbet.

Trots att han fick gå ner i lön och trots att han skulle gå miste om ledigheterna eller pauserna mellan de olika Riksteaterengagemangen, så har han aldrig ångrat att han valde Estrad och Södertälje.

– Det bästa är killarna på plats. Vi skrattar mycket löser de problem som uppstår. Utvecklar efter hand. Vi umgås inte privat och det bidrar till trivseln, vi har inte några privata hänsyn att ta.

– Det är också roligt att arbeta på en av Sveriges bästa scener, med otroligt gott rykte i hela landet och en gång Europas modernaste med en teknik som slår det mesta.

Bland annat nämner han de 14 ”varparna”, stängerna där scenlamporna hänger. Ljuset, som är sammankopplat i ett linjesystem och kostade 8 miljoner härom året och ersatte fyra ton ljusutrustning i taket, har en kapacitet om 256 färger och kan lysa upp diametrar från en femkrona till fyra meter. De sköts helt och hållet från ett centralt ljusbord.

– Vi har genom åren gjort scenen till den bästa, konstaterar han och passar på att nämna salongen, perfekt för hörselskadade med hörslingor i ett sinnrikt system i golvet.

 

Följespot

Att Kenneth Lindell över huvud taget hamnade på teatern var något av en slump. Han var murare och en kompis undrade om han kunde hoppa in en period och köra den så kallade följespotten på Folkan. En följespot är den ljuskägla som följer en enskild skådespelare på scenen och den sköts – fortfarande – manuellt. Det var 1971, kuppen i Grekland hade just genomförts, den ordinarie följespottaren var grek och valde att återvända till sin familj. Folkan behövde så folk på scenen och snart ansvarade Kenneth för all rekvisita.

1983 kom han så till Riksteatern och började turnera runt om i landet. Från norr till söder och tvärtom, de komtill orter med gammaldags utrustning, och till orter med modern,till Folkets hus-scener och gamla biografer, aulor och gymnastikhallar. Det gällde att fixa och lösa problemen på plats vartefter de uppstod.

– Det är det som är charmen med jobbet. Som scenmästare måste man vara prestigelös och flexibel. En gång när vi var ute med bland annat Brasse stod vi inför ett tekniskt dilemma: Nä, det här klarar vi inte, suckade jag till honom. Hörrödu, på en teater går allt att ordna, svarade han. och det hade han rätt i.

 

Från ax till limpa

På Riksteatern tog det oftast sex veckor från kollationering till premiär. Kenneth var med under hela processen och jobbade nära både regissör och scenograf, bollade och kläckte idéer. Hela tiden med säkerhetstänk.

– Teatern är förrestenenda stället där man får gå under hängande last utan hjälm, berättar han.

Och tur är väl det. En Romeo med orange skyddshjälm är lite svårt att tänka sig, särskilt om man vill bevara känslan av romantik.

 

Möten och äventyr

På teatern har han hunnit se och arbeta med ett otal föreställningar och skådespelare, Hjördis Pettersson, nämner han. Stig Järrel, Sif Ruud, Tommy Körberg, Mikael Samuelsson.

– Jag har bara träffat på trevliga människor, de allra flesta skådespelare är rätt blyga, Signe Hasso, Zarah Leander, jag har träffat de flesta. Tor Isedal, en av våra allra största, liksom Jan Malmsjö.

På hans kontor hänger en tavla med några inramade porträtt av Estradgästande skådisar och estradörer: Lasse Berghagen, Östen Warnerbring, Stig Grybe. Lill-Babs.

– Man lär känna aktörerna rätt väl. En uppsättning är ett teamwork och den ena är inte förmer än den andra. Man hjälps åt och kommer varandra nära.

Äventyr

– Under Täljerevyn ett år, fortsätter Kenneth, skulle skådisarna vara brandmän. En kväll gick brandlarmet. Jag ställde mig på scenen och bad publiken lämna lokalen. De skrattade hjärtligt, trodde att jag ingick i föreställningen, innan de förstod att det var allvar. Det var precis före ombyggnaden så de gick rakt ut på gatan. Först efter att de riktiga brandmännen hade anlänt och konstaterat att det var falsklarm släppte vi in dem igen.

– På Folkan skulle vi spela Sommarnattens leende. Mago*) hade gjort dekoren och någon kom åt en sprinkler i taket. Scenen som lutade bakåt var blev snart vattenfylld och jag själv helt rostfärgad av det gamla vattnet som vräkte ner.

 

Skådespelare också

Kenneth Lindell har också medverkat på scenen. Första gången som scenarbetare på Folkan i en revy med Stig Järrel, Inga Jill, Lasse Lind och Peter Harrysson.

– Jag skulle bära in ett bord. Men jag såg inte märkena där det skulle ställas, jag var nog nervös, hade hela publikens ögon på mig, så jag gick över hela scenen och backade tillbaks och så fram igen tills jag i ögonvrån såg hur de fyra skådisarna viftade med händerna i en gemensam rörelse som tydligt visade: Ställ ner det, bara!

Han har också haft en del roller i pjäserna, något som går utmärkt att kombinera med scenmästaryrket, säger han, man vet precis var allting finns och hur allting fungerar.

– I Mio min Mio, teveversionen, var jag soldat och i Moliers Nya våningen hantverkare.

 

Slumpen

Kenneth har aldrig sökt ett jobb i hela sitt liv. Jo, en gång, när han övertalades att försöka byta teatergrupp, men det jobbet fick haninte och egentligen ville han inte ha det.

Att det blev teatern då första gången för länge sen var kanske ändå inte så konstigt även om det såg ut som en slump. Om han inte hade varit hemma den gången då kompisen frågade om han ville följespotta så hade erbjudandet säkerligen gått till någon annan. Och hade inte Kennet sagt ja utan att han en aning om vad hans insats skulle bestå i, ja då hade han kanske inte heller suttit på Estrad och pratat med oss. Men att han ändå på något sätt skulle hamna inom teatern, det visste han innerst inne, berättar han. Han var tidigt intresserad, gick en del på teater och lyssnade framför allt på radioteater.

 

Sagolik tur

Under hans tröjärm sticker några stora ärr fram och vi undrar.

– Ja, det är jag som ligger bakom att det är lock på centrifuger.

När han var fyra år var han med en gång när hans mamma skulle tvätta. Han hade sett henne stöta den blötlagda tvätten medved trän. Mamman höll på att centrifugera och Kenneth stack ner ett vedträ i den ilsket snurrande trumman.

– Det såg inte rätt ut och när jag skulle dra upp pinnen igen så slog den bakåt och upp på min arm som gick av så pass att den bara hängde i en sena.

Mot alla odds gick det att sy ihop honom och trots att inga läkare trodde det var möjligt gick det att rädda både känsel och motorik i hela armen.

– Efter det blev det bestämt att centrifuger ska ha lock.

 

Alla dagar olika

Den 18 juni går Kenneth Lindell i pension. Han ska bjuda sina jobbarkompisar på tårta senare under dagen, det står ”100 dagar” på den, exakt så många dagar som han har kvar på jobbet. Han efterträds av Pelle Centerholt, Estrads nuvarande ljustekniker.

Och sen då, efter den 19 juni, vad ska han göra då?

– Lika mycket teater som nu blir det nog inte. Jag har lite tappat intresset, det är ganska vanligt med oss scenmästare, man blir liksom mätt. Fast jag kan numera koppla av njuta av en föreställning utan att behöva se den ett par, tre gånger först för att kunna koncentrera mig på handlingen och koppla bort min professionella blick.

– Jag var med min hustru i New York härom året och vi såg Mary Poppins, en fullständigt fantastisk föreställning, de spelade som om det vore premiär, trots att de hållit på i en herrans massa år. Det är precis så det ska vara, de viktigaste på teatern är de som sitter i publiken. De ska få en trevlig kväll, det är dem vi arbetar för. Fattar man inte det har man inget på teatern att göra.

– Den Mary Poppins-föreställningen blev som en sammanfattning av hela mitt yrkesliv, den ena uppsättningen efter den andra hoppade upp som fragment i mitt minne. Roligt har det varit. inte en dag har varit den andra lik.

 

Sture

Nej, teater står inte allra överst på göra-listan inför den förestående ledigheten. Det gör däremot barnbarnen, som snart är fem till antalet ochså Sture**). De två ska ta promenader, långa sådana, säger Kenneth Lindell, en av Stures söner kommer nog med, han har både barn och barnbarn, han med.

Sigge Fürst, hur var det nu med honom?

– Jo, honom har jag bokstavligen fått baxa in på scenen. Han fyllde 70 och spelade på Oscars. En kväll kom vi från Folkan över till Oscars för att gratta honom, efter föreställningen han var med i, jag har för mig att det var Greven av Luxemburg. Jag hade med mig alla Annie-kläderna, Sigge hade varit med i den föreställningen något år tidigare, och barnen skulle sjunga för honom. Han stod på scenen och pratade med publiken och så fick han syn på mig, där jag befann mig i den så kallade gatan, bakom ridån. Han gick av scenen och började prata med mig, förhörde sig om hur jag mådde och så vidare  ”Lilla gubben” kallade han mig. Jag sa till honom att han skulle in på scenen igen, men han bara fortsatte prata så jag fick handfast fösa in honom.

– Och jodå, han är en av de trevligaste människor jag har mött.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

 

*) Mago, Max Goldstein, svensk kostymtecknare och scenograf

**) Kenneth Lindells hund, en blandning av Tibetansk spaniel och Shih Tzu