Kulturdelen

 

 

Vi möts av ett dånande så snart vi kliver över trösken. Från ett hål i golvet bubblar en brandgul massa. Det är varmt, mycket varmt.

Vi befinner oss i ett gammaldags gjuteri, där allt görs för hand. Gjutaren heter Sören Gustavsson. Snart stänger han ner för gott och en epok går i graven.

 

Sören har jobbat som gjutare i 50 år, har hantverket i sina händer och kan förlita sig mer på sin långa erfarenhet än på ritningar och beräkningar på papper.

Att han över huvud taget kom att ägna sig åt just gjutning var något av en slump.

– Jag är utbildad teletekniker och låg mycket ute på jobb i veckorna, som resemontör. Det blev trist i längden så när farsan, som var gjutare, tog över Beckmans i Ragnhildsborg blev jag med där.

Eget gjuteri

Och när sen när Beckmans lämnade plats åt häststallarna flyttade Sören i slutet av 80-talet ut till Turinge, till den före detta Winklerska slöjdskolan, och ett av småhusen på gården. Det är där vi befinner oss. Den stora skolbyggnaden intill heter idag Mångfaldens hus.

I Sörens gjuteri var det på skolans tid både smedja och tvätteri. Dessa bägge tillsynes oförenliga verksamheter hade dock var sina ingångar.

Huset är byggt under andra halvan av 1800-talet, det kan man lista sig till på det maskingjorda teglet, och har byggts till i omgångar, berättar Sören. När han kom dit var det för att börja i aluminiumgjuteriet, det som togs i bruk 1946, och som han själv så småningom ensam kom att driva.

 

Inga långa serier

Han visar oss in i sitt kontor. Vi går försiktigt förbi den glödande massan i den vrålande ugnen och håller kappan lite tätare kring kroppen, det känns som om vi stryker alldeles intill. Vi kliver över metallspill och gjutdelar, passerar genom ett rum med gamla motorer. Sören är tändkulemotor-nörd och har gjutit åtskilliga detaljer till just de gamla motorerna.

Vem som ska göra det när han gör sig av med sitt gjuteri, vet han inte. Gjutare som han är det ont om.

– Dagens gjuterier är fabriker, man programmerar och trycker på knappar och maskinerna spottar ut långa serier. Det kan bli svårt för den konstnär eller konstruktör här i trakterna som vill ha en enda detalj gjord.

 

Nej, det är ingen massproduktion Sören håller på med. Han gör del efter del, ofta en enda och för varje ny del, en ny form. På bordet mellan oss ligger en liten bronsfågel, som konstnären Bo Löfgren har fått hjälp med. Det har blivit mest sådant på senare tid, gjutningar till konstnärer. Men också delar till vetaranbilar, detaljer till gjutjärnsstaket. Helgonet S:t Ragnhild, som pryder väggen till församlingshemmet invid kyrkan inne i Södertälje har han gjort, skyltar och ventiler till Ejdern, likaså. KTH:s, Kungliga tekniska högskolans, emblem på sitt hus är också hans verk.

Och visst har han också tillverkat större serier, som delar till industridammsugare, konsoler till ögonsköljstationer för industrin, låskistor till hissdörrar, sådant som vi vanliga dödliga aldrig lägger märke till men som behövs.

Enkelheten svårast

Ibland får han uppdrag som förefaller omöjliga, goda konstruktörer på gjutgodssidan är det ont om, säger han.

– Det kan vara svårt att göra saker enkelt.

Han blir kontaktad av uppfinnare och utvecklare som vill ha en detalj gjuten till någon prototyp och ibland lägger han sig i utformningen, med stöd av sin erfarenhet.

– Jag frågar alltid hur den ska användas, det är intressant. En gång svarade kunden: ”Det har du inte med att göra”. Men det har bara hänt en gång. Det var väl något hemligt.

 

Allt ska bort

Egentligen är Sören Gustavsson pensionär, fyller 74 i höst och borde väl ha lagt ner verksamheten för länge sen, om det bara inte vore så förbaskat roligt, säger han. Men nu har han bestämt sig, nu ska huset säljas och gjuteriet bort. En del maskiner och verktyg kan han frakta hem till sin egen källare, men gjuta där, det skulle vare sig familjen eller grannarna gilla, skrattar han. Och vi som precis har passerat den kokande metallmassan, har viss förståelse för den inställningen.

Det är brons han gjuter i, och aluminium. Och så rödgods*, som är förvillande lik bronsen, men enklare att ciselera och knacka.

Gediget hantverk

Den bubblande bronsen som vi passerade när vi kom in är smält för länge sen och Sören raskar på oss. Nu ska formen, eller flaskan som den kallas, packas. Den är gjord av metall och ser ut som en stor unikabox. Delad på mitten i en över- och en underdel. I den ena av dem ligger redan modellen som ska gjutas, på en bädd av svart sand. En del av ett konstverk är det.

Avgjutningen krymper alltid, avslöjar Sören och berättar hur han måste öka alla modellmått med 1,4 %, eller 1,4 millimeter per decimeter för att avgjutningen ska bli korrekt, den krymper nämligen vid gjutningen.

 

Han öser svart sand i den andra formhalvan genom ett såll och mosar ner sanden genom nätmaskorna med bara handen. Den är kolsvart, lika svart som ”pillerburken” han har på huvudet och som inte har med hans yrke att göra. Visserligen blir han aldrig riktigt ren om händerna, men å andra sidan är metoden smidig och han slipper självsprickor i huden, eftersom sanden är uppblandad med olja. Det ger också den färdiga avgjutningen fina ytor.

Så lägger han ihop de båda halvorna och trycker ihop dem i en press så att sanden blir riktigt kompakt. Någonstans där i mitten ligger modellen som ska gjutas av. Han öppnar formen igen och pillar försiktigt bort modellen som nu lämnar ett hålrum. Några sandkorn skrapar han bort med en lansett, något som ser ut som en mejsel.

Det fräser från ugnen i rummet intill, i två timmar redan har den haft att göra med att smälta ner metallen.

 

Ett utdöende släkte

– Det finns inte så många såna som jag kvar, suckar Sören. Inte så många som kan hantverket.

– Att göra handformarna tar i snitt sju år att lära sig, säger han och slår ett hål rakt ner i sandbädden, ett till vid sidan om. Det är där metallen ska hällas om en stund, genom en sil, och rinna in i hålrummet.

 

Nu ska han gjuta. ”Flaskan” ställs på ett lågt långbord av metallbalkar, vid sidan om andra, redan preparerade. Över den nya lägger han tackor av mässig, dem har han egentligen köpt för att smälta ner, men mässing gjuter han inte i längre, för ångornas skull. De är inte bra att andas in.

Innan han hämtar metallen öppnar han fönstret i gjutrummet, för att det inte ska bli vasst i våra halsar.

Han försvinner in i ett angränsande rum och kommer strax ut igen, iklädd en fotsid, aluminiumglänsande brandskyddskappa. Metallen håller upp till 1 300 grader och det är lätt att förstå att han måste skydda sig. På händerna har han tjocka handskar. Han kliver ner i en grop intill den bubblande massan och stänger av ugnen. Eldad med dieselolja, förr i tiden var det koks.

Precision

Han hakar fast degeln, som behållaren med smält brons kallas, gjord i grafit. Han hakar fast den med en gripanordning som hänger i en travers och vinschar upp den, lägger ett lock över den glödgade massan. Drar så långsamt degeln med den flytande metallen för hand på traversen in i gjutrummet, och måttar in den ovanför ett av hålen han slagit i sandformen, vinklar degeln och låter en glödande sträng fylla på i hålet. Det slår gnistor och luktar varm metall. Vi håller oss respektfullt i bakgrunden och han själv är djupt koncentrerad.

Efteråt berättar han att man inte får hälla för snabbt, då kan alltihop explodera av gasutvecklingen i formen.

Han har nu fyllt alla formarna, det ryker ur håligheterna och de ska lämnas att kallna över natten.

 

Motordelar

I de andra formarna på långbordet döljer sig insprutningspumpar till tändkulemotorer.

– De motorerna slutade tillverkas på 70-talet, berättar Sören, men ännu är flera i drift och nu när jag ska slå igen kan det vara bra att ha ett litet lager. Det var tändkulemotorn som satte fart på Sverige i slutet av 1800talet. Den drev tröskverk, sågverk, traktorer, fiskebåtar.

Vi står mitt i rummet med motorer, det som han för några år sedan renoverade, la nytt golv och kalkade väggar och målade traversbanor. Nu ska det bort.

– Egentligen vill jag inte sluta, säger han, men jag är inte tjugofem längre. Det är bara att inse.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

 

* Rödgods består till 85 procent av koppar och därefter vardera fem procent av zink, bly och tenn.

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

OBS

Ny mejladress: sjokvist.ingrid@icloud.com

………………………….

Frilansjournalist
Ingrid Sjökvist
Västra Kanalgatan 23
151 71 Södertälje
070-542 4207
www.pontonmedia.se
www.livisverige.org
www.kulturdelen.nu